Novell: Astrid – en vikingasaga

– Var är Olof? Frågade mamma.
– Jag vet inte, sa jag.
– Han kommer väl hem snart.
Pärlhalsbandet hängde runt min hals. Mormor sydde, hon sydde en röd klänning till mig och en blå till mamma.
Jag skulle hämta Olof, men han var inte hos Eskild, jag frågade alla i byn, Olof var borta.
- Hej Astrid, var Olof hos Eskild? Sa pappa.
- Nej, han är borta.
- Borta! Skrek mamma.
- Vi får ge oss av imorgon, sa pappa.
- Vad har hänt med honom? Frågade Tora.
- Jag vet inte, sa jag.

Vi gav oss av nästa morgon, solen hade inte gått upp än. Det var kallt, det regnade. Mitt bruna hår blev blött. Vi hade vandrat i flera timmar när Tora såg en klippa.
- Kolla! Sa hon.

 Hon pekade på en stor klippa med en öppning i. Vi började klättra mot öppningen, halsbandet brände mot huden. När vi stod där i klippan ändrades vädret, det blev plötsligt soligt och vi hamnade på andra sidan.
- Var är vi? Frågade jag.
- Jag vet inte, sa mamma.
- I Asgård, sa Tora.

En åtta fotad häst sprang förbi oss.
- Asgård? Sa mamma.
- Där gudarna bor, sa jag.
- Där gudarna bor? Skrek mamma, ingen människa kan ta sig till Asgård det vet alla!
- Hej, Astrid!

Jag vände mig om.
- Vem är du? Frågade mamma.
- Jag? Gudinnan Freja.
- Hej… sa jag.
- Jag är här för att hjälpa er att hitta Olof.
- Hur vet du vem Olof är? Sa jag.

Freja pekade på mitt halsband.
- Va?

Hon blinkade åt mig. Mamma och pappa stod där helt chockade.
- Först ska vi gå till Oden han vet allting, sa Freja.

Vi gick i tjugo minuter sedan var vi framme hos Oden.
- Hej Freja, sa Oden. Vad vill du ha hjälp med idag?
- Astrids lillebror är borta.
- Loke tog honom, sa Oden.
- Loke, sa Tora. Vem är det?
- Loke är en elak jätte som bara ställer till problem, sa Freja ursinnigt.
- Olof och Loke är högst uppe på det där berget, sa Oden och pekade på ett riktigt stort berg.

Mamma suckade.
- Ska vi gå upp dit?
- Nej då, sa Oden vi rider på Sleipner.

Vi satte oss på honom och flög upp på berget. Han behövde vila en stund så vi stannade i mitten. När vi väl var uppe på berget var det ingen där
Mamma sprang runt, men Olof var inte där uppe.
- Var är han? Grät mamma
Jag måste ha ramlat på något för jag låg ner, det var inte hårt som på berget, det var mjukt. Någon ropade mitt namn.
- Astrid!

Jag försökte öppna ögonen men det gick inte. När jag efter några sekunder fick upp ögonen var jag inte där uppe på berget, jag var hemma. Mamma satt bredvid mig. Jag låg ner i sängen, Olof satt vid elden. Tora satt med honom, mormor sydde. Jag kände runt halsen.
- Var är mitt halsband? Sa jag.
- Vad för halsband? Sa mamma.
- Inget, sa jag.

Jag log för mig själv, det hade bara varit en dröm.

Av Agnes Carlsson