Hörnan

Krönika: Härliga stunder som Torbjörn sabbar

Vad är normalt nu igen?
Svaret varierar från person till person och grundläggs redan under den unika del av våra liv där vi får beröm för att rapa.

Om en bebis och en 30-årig karl får syn på en ko som sjunger Beatles-covers kommer bara bebisen att acceptera kossan som den är, och det beror inte enbart på blöjbarns likgiltighet inför upphovsrätten.
Nu är det ju väldigt sällan som så pass osannolika saker händer (för alla vet ju att kossor föredrar Rolling Stones) men även vardagliga företeelser kan framstå som obegripliga om vi inte har fått bekanta oss med dem redan i rap- och blöjålder.

Själv har jag tidiga barndomsminnen av julgranen, så för mig är den ett magiskt träd som doftar spänd förväntan, värper julklappar och lyser upp vintern med ett välsignat ljus.
Jag har inga sådana minnen av valborgselden, så för mig är den bara en påtänd skräphög som sakta förkolnas medan den blir utstirrad av varmkorvstuggande barnfamiljer med uppenbart pyromaniska tendenser. Själv står jag huttrande i mörkret, tycker att det känns omodernt med enbart ståplats och undrar varför vi inte lika gärna kan glo på elden från bilen på parkeringen där det finns sätesvärmare och P1.
Det är inte så kul att höra för min stackars fru, som i likhet med varmkorvspyromanerna ser valborgselden genom samma barndomsskimmer som i mina ögon förvandlar julgranen från massakrerad barrväxt till helig högtidsbringare.

I kategorin ”Härliga stunder som Torbjörn sabbar” är valborgsfirandet i oroväckande gott sällskap. Som liten blev jag aldrig indoktrinerad i grillpartyts magi, och därför plågar jag den arma hustrun med frågor om varför vi inte lika gärna kan laga mat i ugnen och äta framför teven.
Barndomen var också fri från kräftskivor och surströmmingsfiranden, så i min värld sällar de sig till raden av långsökta ursäkter att sjunga snapsvisor, och min barndoms midsommarafton gick mer eller mindre ut på att ställa fram en sillburk på middagsbordet – så när det nu vankas midsommar ser jag det mest som ett frustrerande störningsmoment i arbetsveckan.
Frugan, i sin tur, får samma utbyte av hockeytittande som jag får av valborgsgloende och debutsåg filmen ”E.T.” så sent i livet att hon stämplade den bedårande rymdpotatisen som ”skitful”. Upprörande, eller hur?

Som aspirerande förälder lutar jag därför åt att sno ihop en lista över allt som vår gemensamma avkomma måste introduceras till innan det är för sent:
Hockey, julgranar, E.T, kasettband, majbrasor, Star Wars, pölsa, snögrottor, böcker, grillpartaj, fragglar, farbror Joakim och hans byxlösa brorsöner samt förstås sin supercoola (och oftast byxbärande) farsa.
Räkna med att den listan kommer bli mycket längre innan jag är klar med den.

 

Publicerat