Den som ojar sig över att fylla jämnt får räkna med mothugg från bekanta som påpekar att de är ännu äldre, men åldernoja är ingen kapplöpning där den med högst ålder vinner rätten att noja mest. Det är nämligen inte avståndet mellan nuet och din födelse som skapar inre krisrubriker, utan avståndet mellan hur gammal du har blivit och hur mycket äldre alla andra verkade vara när de var lika gamla som du är nu.
Att firandet i mitt fall gjordes bort på söndagen före kändes passande, som en sista nattvard med de närmaste innan flintens och ölmagens entré. Än har jag inte skymtat dem i badrumsspegeln – men det lär ju bero på att mina gamla ögon också börjar skrumpna ihop.
På frågan hur det känns att bli 30 har jag ärligt svarat att det påminner till förväxling om att vara 29, vilket i sin tur kändes misstänkt likt att vara 28 ... och så vidare.
Jag antar att det är så resten av livet kommer kännas; som en upptäcktsfärd i otakt där sinnet snubblande försöker hänga med sin kropp i åldersracet.
Därför blir det knöligt och bökigt varje gång du tvingas uppdatera din självbild så att den matchar din faktiska ålder.
Så länge jag var barn framstod vuxna som en exotisk ras; bosatta i sin egen lilla värld av jobb, räkningar, matlistor, amortering, kaffe, gränslös visdom och en personlig relation till jultomten. Att man själv skulle förvandlas till en så där vuxenvarelse kändes otänkbart – och det känns fortfarande lika skrattretande nu när jag varit en i 12 års tid.
Räkningarna har jag fått kläm på och amortering pågår – men vad hände med allvetandet och varför hör tomten aldrig av sig?
En förklaring är att jag utgör vuxenhetens svarta får som råkade glömma hjärnan kvar på perrongen när vuxentåget gick. En annan förklaring är att det är så här de flesta vuxna känner sig: Som barn som klätt ut sig till vuxna och ägnar hela dagarna åt att försöka lura varandra att det faktiskt är så gamla som deras ålder antyder.
Så hur ska jag göra för att på övertygande vis låtsas vara 30?
Det är kanske läge att uppgradera sina intressen från trikå-Fantomen till Fantomen på operan och ersätta Kalle Anka med Calle Jularbo? Det är kanske dags att jag dumpar mina nykterhetsfasoner till förmån för whiskysmuttande i rökrum, och det är kanske hög tid att jag börjar tvinga i mig det där semi-obligatoriska kaffeblasket?
Nej, vet du vad… att försöka pressa in sig själv i en förutfattad bild av vuxenhet låter inte vuxet alls. Då tar jag hellre det vuxna beslutet att fortsätta ägna mig åt diverse barnsligheter – för att omfamna sitt inre barn känns vid närmare eftertanke som en oerhört vuxen sak att göra.