Så var finns verklighetens underdogs? Vilka har från första andetaget en brantare uppförsbacke i strävan efter framgång, pengar, makt och status? De allra flesta, faktiskt. Kvinnor, mörkhyade, HBTQ-personer, funktionsnedsatta… praktiskt taget alla som inte är friska vita heterosexuella män. Snopen har jag tvingats inse att snubbar som jag axlar rollen som verklighetens motsvarighet till Rymdimperiet.
Vi kan se det som ett parti Monopol där vissa deltagare får ett varvs försprång. Det ger dig bättre chans att lyckas, men även inom försprångsgänget varierar mängden låtsaspengar och det kan lik förbaskat bli så att du står där och är luspank sedan tärningarna lurat dig till ett hotell vid Norrmalmstorg tre varv i rad.
På förhand vill alla vara den med bäst odds – men efteråt vill ingen vara det.
Oavsett hur det har gått.
Att lyckas i spelet utan försprång gör bedriften ännu större, för du är David som överglänste Goliat.
Att den med försprång lyckas är ju bara vad man kunde vänta sig; Goliat som trampade på David.
När någon utan försprång får det tufft är det förståeligt, med tanke på de tuffa oddsen – men för en försprångsdopad spelare blir frånvaron av framgång pinsam.
Översatt till dagens svenska verklighet är det på förhand väldigt lovande att födas i en kritvit cismanskropp, och ofta dessutom behändigt att få leva i en – men om livet sätter sig på tvären blir samma kropp till en förbannelse. De generella privilegier som medföljer gör nämligen att bärarna av dessa kroppar förknippas med självsäkerhet, makt och inflytande även om individen inuti kroppen känner sig osäker, maktlös och bortglömd. Sett ur omvärldens perspektiv kan det helt enkelt inte vara synd om honom – och den som ingen annan tycker synd om blir utlämnad till att tycka synd om sig själv.
På individnivå, oavsett vem du råkar vara, är det naturligt att känna frustration när livet inte blir som vi skulle önska. När du känner så är det naturligt att bli arg – och när vi väl blir arga har vi alla ett behov att rikta ilskan någonstans.
En utförsäkrad vit man i en trång etta på Sörliden har självklart mer gemensamt med en utförsäkrad svart kvinna i ettan mittemot än med välbärgade vita män på Lidingö, men medan hon med legitimitet kan rikta ilskan mot en obalanserad samhällsstruktur blir budskapet till mannen att det måste vara något fel på honom. Han, som inte inser hur priviligierad han är egentligen. Dessutom lever idealet kvar att en riktig man ska bita ihop, så han lämnas ensam med sina känslor – inklusive känslan av att vara mer misslyckad än andra i exakt samma situation. Han erbjuds heller ingenstans att rikta ilskan, och nästan inget gör en mänska argare än att bli fråntagen sin rätt att vara arg.
Det pratas mycket om de ”arga männen” idag, och nästan alltid nämns de med en hånfull ton.
De kommer att bli fler, och ännu argare, så länge den där oförståelsen är allt som möter dem.