Världens normalaste traditioner

Traditioner är nämligen immuna mot jobbiga frågor som ”vad i helsike håller vi på med?” De behöver ingen som helst ursäkt att existera utöver att de är just traditioner. Om julen ger de en glamourös glans åt uppslemmat bröd i skinkspad och legitimitet åt vuxna som vill smita från matbordet för att se på tecknat. Om sommaren driver traditionerna oss att skutta runt i ring och håna grodor för deras svansbrist (trots att våra egna svansar är lika frånvarande) och varje höst får de oss att omdefiniera konceptet ”ätbart”.

Om du har gjort det sedan barnsben lär du tycka att det känns fullt normalt att sörpla kroppsvätska ur nacken på ett tentakelprytt sjömonster, men om du inte vuxit upp med den traditionen framstår kräftskivan lika lockande som att äta stinkbombsfisk … vilket händelsevis råkar vara en annan anrik hösttradition i Sverige.

Jäsning av halvtaskigt saltad strömming populariserades under 1500-talet som en nödåtgärd på konserveringsfronten eftersom Gustav Vasas krigseskapader lett till saltbrist (och eftersom det var så himla ont om frysboxar på den tiden). De fiskare som krystade fram idén förväntade sig knappast att deras ättlingar 500 år senare skulle ha en årlig högtid tillägnad deras nödlösning.

Och handen på hjärtat, surströmmingskonnässörer: Skulle ni vara lika förälskade i den terrorstämplade delikatessen om den serverades utan anor, nostalgi, glada minnen och festlig inramning? Om den under barndomen varit obligatorisk varannan onsdag i skolbespisningen och standardalternativet vid middagstid så fort hushållskassan sinade där hemma?

Det här är ingen sågning av surströmming utan ett erkännande av allt det andra:
Tillfälligheterna som formar vår kultur. Jultraditionen att käka dopp i grytan uppstod för att folk inte ville kasta bort gammalt svårtuggat bröd och påskharen föddes troligen för att det i 1600-talets Sydtyskland såldes bildbröd med påskalamm som var så fula att de misstogs för harar.

I min familj var det länge tradition att se balettdansare i griskostym dan före julafton, helt enkelt för att ”Beatrix Potters Sagovärld” från 1971 sändes varje år, och efter att SVT slutat med programmet 1999 köpte min syster det på DVD så att vi skulle kunna fortsätta avnjuta 86 minuters grisbalett varenda jul. På så vis levde traditionen vidare ända tills två fruar anslöt sig till firandet och vänligt men bestämt upplyste oss om att programmet sög.

Ack, ja … Traditioner är väldigt sårbara för granskning från folk utanför nostalgibubblans förhäxning.
Inuti bubblan ser vi klart och tydligt att alla våra egna traditioner är extremt normala medan alla andras är totalt bananas (som att galna skottar käkar haggis medan vi äter supernormal mat som pölsa).  Risken är dock stor att de där utombubblingarna inte inser hur konstiga de är. Ett hett tips är därför att låtsas respektera andras obegripligheter på villkor att de också låtsas respektera dina.