Du är här

2017-04-22 - Hörnan

Krönikan: Läs inte det här, polisen!

I kultfilmen Mystery Men finns en ung man med superkraften att vara osynlig – men bara så länge ingen tittar på honom.
Det kan jag känna igen mig i, för min bilkörning funkar likadant.

Jag är en asbra bilförare så länge det inte finns någon annan framför eller bakom bilen eller intill i samma bil.
I min ensamhet kan jag andas lugnt och fatta välavvägda beslut i varje korsning och rondell, men så fort jag får syn på medtrafikanter och/eller medmänniskor ökar pulsen till 3000 varv.
 
Tänk om syrran i passagerarsätet tycker att jag har fel växel i? Bäst att växla upp … eller ner … eller bådadera.
Tänk om bilen bakom tycker jag kör för fort … eller för sakta? Bäst att bromsa … eller gasa … eller bådadera.
Tänk om någon tycker att min bakruta är för skitig? Bäst att fippla igång alla vindrutetorkare samtidigt trots att himlen är blå.
Tänk om bilen som just svängde in på samma väg som jag förföljer mig? Bäst att försöka skaka av sig den!
Och tänk om polisen som just slog på sirenerna och satte efter mig tycker att borde sluta växla, gasa, tvärbromsa och köra runt i cirklar i bostadsområdet i otillåten hastighet med alla vindrutetorkare igång?
Bäst att spela full så att det här blir mindre pinsamt.
 
Det där polisingripandet har inte skett än, men det är nog bara en tidsfråga, för såväl växlandet och gasandet som det panikartade vindrutetorkandet har verklighetsförankring. När min perfekta bilkörning störs av fordon, människor, djur, växter, andar och moln blir det liksom ingen tankeverksamhet över till detaljer som att läsa skyltar eller hålla sig i rätt körfält.
 
Mystery Men-syndromet blir tydligast bakom ratten, men gör sig också påmint bortom vägrenen. Jag är en världsvan talare så länge ingen lyssnar, en högljudd sångare så länge ingen hör, en entusiastisk dansare i hemmets slutna rum … och om jag fiskade skulle jag säkert fånga mycket större fisk när ingen såg mig. Varje gång jag förlorar en viktig mobilspelsfajt (jodå, det finns såna) skyller jag på att frun har pratat eller andats eller tafsat, och hon fungerar faktiskt likadant. När hon spelar får jag inte titta på, och när hon häromveckan tog sig an en riktigt viktig fajt fick jag gömma mig i trappuppgången tills hon blev klar.
 
Frågan är om det är prestationssänkande att bli iakttagen … eller om det tvärtom är prestationshöjande att vara osedd?
Fiskleverolja är kanske jättegod så länge ingen smakar på den?
Fisar kanske luktar gott tills de släpps ut?
Trump kanske skulle vara världens bästa president om alla bara blundade och höll för öronen i fyra år?
Den här banbrytande teorin måste testas!
Jag ska genast skriva en massa texter som ingen någonsin får läsa och se ifall det gör dem bättre än den här.
 
 
 
Dela med dig av denna artikel på: