Förra veckan berättade vi bakgrunden till varför Huseen och hans familj lämnade sitt Syrien. Här fortsätter deras berättelse om flykten från krigets Syrien till fredens Sverige – med förhoppningen om en trygg tillvaro och en bättre framtid.
– Pappa var borta, storebror var borta. Jag var ledsen för mig och för min mamma och lillebror.
Den första tiden i Örnsköldsvik var allt annat än enkel för Huseen, och även om mycket har blivit bättre för honom och hans bröder så är det fort- farande tufft för mamma och pappa.
WAFAA ZAROUF tar emot i en spartanskt möblerad lägenhet med kala väggar på Valhalla där vi träffar henne tillsammans med sönerna Huseen, 20, och Osama, 18. Wafaa bjuder på den syrianska specialiteten mulukhiyah som vi äter tillsammans med hennes hembakade bröd och riktigt starkt kaffe. Hon låter Huseen översätta vårt samtal, även om hon förstår en hel del av mina frågor.
– Jag förstår mer svenska än jag kan prata, säger Wafaa som studerar svenska på Hermods.
– Men det är svårt att kunna nå de kunskaper i svenska som krävs för att få jobb. Även om vi som är äldre vill lära oss svenska på samma sätt som de yngre så går det långsammare och det gör nog att vi förblir tysta i skolan.
Hemma i Syrien arbetade Wafaa som barnmorska och hon har 30 års erfarenhet av yrket. Här i sitt nya land är en månads praktik på ungdomsmottagningen allt hon haft att göra.
– Att jobba är roligt, att vara hemma är inte roligt. Vart tar tiden vägen?
1987, NÄR WAFAAS och Alis första son Ziyad bara var elva månader, hamnade Ali i fängelset på grund av sitt politiska engagemang. Det blev starten på en mycket tuff tid för Wafaa.
– Det var hemskt att ensam ha ansvaret. Jag saknade att vara en familj och jag saknade någon som kunde dela ansvaret med mig, och någon att dela min kärlek med.
Wafaa blir väldigt känslosam och ledsen när hon talar om de nio ensamma åren när Ali satt i fängelse. De första tre åren var hon egentligen inte ens tillåten att besöka sin man, men efter ett år och åtta månader kunde hon till sist muta sig till ett kort möte. Efter de tre första åren fick hon lov att träffa sin man en gång per månad, 10-15 minuter varje gång, men åtskilda av en glasruta. Några få gånger kunde hon muta sig till att få sitta bredvid sin make under fem minuter.
Hon arbetade dubbelt, dagar och kvällar, för att kunna betala hyran och samtidigt hjälpa sin man i fängelset med kläder och mat. Under hela tiden bar hon och lille sonen Ziyad på hemligheten att pappa Ali satt i fängelse. Det var en skam att ha sin man i fängelse, och det var inte något hon kunde prata om.
– Man ställs utanför samhället, och andra barn skulle inte leka med min son om de visste att hans pappa satt i fängelse.
Ziyad, som nu är 30 år och i september flyttade från Örnsköldsvik till Falun med sin hustru Dima, berättar på telefon hur han upplevde sin barndom.
– Pappa satt i fängelse tills jag var 10 år och det var komplicerat. Det är inte lätt att vara utan pappa i Syrien och jag kunde inte berätta för mina vänner var han var. Jag kunde inte säga att han satt i fängelse för att han var politisk fånge. Vi var inte accepterade av samhället men vi hade alltid släktingar som var nära oss och hjälpte till, berättar Ziyad.
Det var förstås skönt när pappa Ali frigavs, men många problem kvarstod.
– Han kände inte mig, jag kände inte honom, säger Ziyad som senare utbildade sig till elkraftingenjör.
Men direkt efter utbildningen kallades han in till militärtjänstgöring. Ali oroades för att sonen skulle skickas ut i kriget och bestämde sig för att sända honom till den kurdiska delen i norra Irak.
– Vid nyåret 2013 kom jag till Irak och där arbetade jag fram till juni 2015 men mitt pass hade gått ut och jag kunde inte förnya det för att stanna i Irak, och det fanns inget land i närheten dit jag kunde ta mig. Vi bestämde oss, jag och min fru, för att ta oss till Europa. Först med bil genom Turkiet och sedan till Grekland. Därifrån flög vi till Österrike och sedan hit till Sverige där vi först hamnade i flyktingboende i Mellansel och sedan i Örnsköldsvik.
SOM VI BERÄTTADE om förra veckan kunde pappa Ali inte lämna Syrien tillsammans med sin hustru och de två yngre sönerna, som anlände till Örnsköldsvik 24 september 2014. Först i mitten av 2015 fick Ali ett beslut att han kunde följa sin familj, men att ta sig ur Syrien var ändå inte lätt. Han fanns fortfarande registrerad med utrese- förbud och tvingades muta sig ut ur landet vid gränskontrollen.
– Korruptionen i Syrien är mycket utbredd, säger Ali och skakar på huvudet samtidigt som han ler lite.
Med en liten resväska som enda bagage förenades Ali med sin familj, som i sin tur endast kunde ta med sig lite kläder när de lämnade Syrien. Ett par månader senare reste Ali till Libanon där han stannade ett halvår för att hjälpa andra flyktingar från Syrien, innan han återigen kom hit till sin familj.
”Jag känner mig som ett träd som ryckts upp med rötterna. Och det tar tid för ett träd att hitta ny jord så att det kan bära frukt igen.” (Wafaa)
SOM SVENSK, med jobb och trygghet, är det svårt att försöka ta in hur det skulle kännas att tvingas lämna allt bakom sig och starta om på nytt i ett främmande land.
– Det var svårt lämna Syrien men jag tror att det var bra för oss, säger yngste sonen Osama. Första tiden var det svårt, jag kunde inte svenska och hade inga vänner. Men nu känns det bättre.
För mamma Wafaa har uppbrottet från hemlandet av förklarliga skäl varit ännu besvärligare.
– Det är svårare som äldre att starta om på nytt igen i ett annat samhälle med en annan kultur. Jag känner mig som ett träd som ryckts upp med rötterna. Och det tar tid för ett träd att hitta ny jord så att det kan bära frukt igen.
För närvarande har Wafaa inga andra från Syrien som hon umgås med, mycket beroende på att familjen har sitt ursprung i minoriteten alawiterna som det finns få av här. Hon har däremot fått några vänner som kommer från Eritrea och nyligen har hon också blivit bekant med ett svenskt par som bor i samma trappuppgång som henne. De träffas för att fika ibland och Huseen, som tagit ett stort ansvar för hela familjen, blir mycket glad när han hör den glädjande nyheten.
– Jag var lite deprimerad de två första vintrarna. Det var mörkt hela dagarna, pappa var borta, storebror var borta. Jag var ledsen för mig och för min mamma och lillebror. Vi är en syriansk familj och familjen är väldigt viktig – och när barnen är glada är mamma också glad.
I Tidningen 7, fredag 7 april fortsätter vi med den tredje och sista berättelsen om Huseen och hans familj.