En revolution med förhoppningar om demokrati, lag och ordning förvandlades av regimen till ett fruktansvärt krig.
Möt Huseen och hans familj som flytt från krigets Syrien till fredens Sverige – med förhoppningen om en trygg tillvaro och en bättre framtid.
Här försöker de bygga upp ett nytt liv i ett okänt land, med allt vad det innebär: kulturkrockar, isolering, splittring, svårigheter med språket, jobbsökande och saknaden efter sitt hemland.
I tre reportage framöver delar vi med oss av deras historia.
JAG TRÄFFAR HUSEEN, nyss fyllda 20, första gången i hans lilla, mycket lilla, enrummare inte långt från centrala Örnsköldsvik. Han har tillsammans med sin pappa Ali Rahmoun, 55, – som ibland bor med honom i den lilla lägenheten – bjudit in mig för att börja berätta familjens historia.
Det är en öppen, social och målmedveten ung man jag träffar, och han talar redan god svenska – även om han själv inte håller med om det.
– Jag behöver fortfarande lära mig väldigt mycket, säger Huseen och ler.
Han berättar att familjen snabbt fick hjälp i sitt nya hemland, Huseen och hans lillebror Osama, 18 år, började skolan nästan omgående och efter två år på Nolaskolan studerar Huseen nu på Komvux där han läser svenska och engelska.
– Vi har fått bra hjälp, men det är svårt att förstå hur allt fungerar här. Det gäller att lära sig systemet och det tar tid att förstå. I början kände jag hur jag inte hann med allt. Kommunen skickade brev från första dagen och jag blev stressad så fort det kom ett brev, som jag måste försöka översätta. Jag förstod att det gällde att jag lärde mig svenska fort för att kunna lära mig systemet.
Huseen berättar att han tycker att det är svårt att studera på Komvux tillsammans med andra invandrare. Det gick bättre på Nolaskolan där han gick med svenska elever. Men hittills har det i alla fall gått så pass bra att han vid sidan av studierna har ett halvtidsjobb på Burger King och även
jobbar extra på ett sjukhem i Själevad.
Han har några vänner som också är invandrare, och hans mobiltelefon blinkar ofta till av nyinkomna meddelanden. Däremot har han haft svårt att riktigt lära känna några svenskar.
– Jag provade många gånger att få kontakt med svenska elever. Det fungerade bara på fester då de var fulla, säger han och skrattar.
– Jag har verkligen försökt att få kontakt, bjuda in andra för att prova syriansk mat till exempel. Men det har inte gått.
En av hans lärare blev han emellertid god vän med och hon bjöd in Huseen att bo tillsammans med hennes familj i över en månad.
– Hon hjälpte mig sedan att hitta den här lägenheten. Jag glömmer aldrig vad hon gjorde för mig, hon finns alltid här, säger Huseen och håller sina händer över hjärtat.
”Jag ser Syrien som en vacker tavla. Men tavlan behöver alla färger, det går inte bara med en färg.”
HEMMA I SYRIEN var Huseen en god fotbollsspelare och medeldistanslöpare, han vann bland annat distriktsmästerskapen 2013 för löpare upp till 25 år, då han själv bara var 17. Med sin familj, som i övrigt består av storebror Ziyad, 30, och mamma Wafaa Zarouf, 53, levde Huseen i Latakia, den största hamnstaden på Syriens Medelhavskust. En fin stad med drygt 400 000 invånare (2012) som klarat sig undan det sex år långa kriget som slagit stora delar av Syrien i spillror. Men kriget märks förstås också i Latakia där regionen, som totalt har en miljon invånare, tagit emot hela 700 000 flyktingar.
I sin mobiltelefon har Huseen massor av bilder hemifrån, bilder han gärna visar upp. Bland annat på vackra stränder vid Medelhavet, platser som ser underbara ut – men som de i all hast tvingades lämna bakom sig. Han pekar på ett stort fotografi på väggen och säger:
– Jag ser Syrien som en vacker tavla. Men tavlan behöver alla färger, det går inte bara med en färg.
Just nu förvandlas Syrien, under den fruktade Assad-regimen, till ett gråbrunt land i ruiner.
ORSAKERNA TILL FLYKTEN från Syrien är flera, och en grundar sig redan långt innan Huseen föddes. Pappa Ali, som är utbildad psykolog och som undervisat på högskola, var – och är fortfarande – politiskt aktiv. Och just på grund av sina politiska åsikter, som inte överensstämde med regimens, kastades han i fängelse 1987. Då styrdes Syrien av Hafez al-Assad, pappa till Bashar al-Assad, som sedan 2000 är Syriens president, eller diktator som han ofta benämns.
Under nio år satt Ali fängslad och efter frigivningen 1996 förbjöds han att arbeta som lärare, eller med andra jobb inom den offentliga sektorn. Han förbjöds också att syssla med politik, inte heller fick han starta eget företag.
– Jag hade inga rättigheter i Syrien. Jag var också förbjuden att lämna landet, berättar Ali, som försörjde sig med privata småjobb som byggnadsentreprenör och jordbrukare.
2011 UTBRÖT protester mot Assad-regimen – Ali kallar det en revolution – där de som protesterade aldrig ville ta till våld.
– Vi hade krav på demokrati, lag och ordning, och bättre ekonomi. Men inga krav på att byta regim. Men Assad tog till tvång och våld, säger Ali.
Regimens svar på protesterna var början till det brutala krig som nu pågår, där Syrien har blivit en bricka i ett spel där flera länders intressen ligger bakom. Även om kriget inte nådde familjens hemstad Latakia så kände de sig ständigt hotade. En anledning var att Assad-regimen satte hård press på Ali, och alla andra som hade politiska åsikter som inte överensstämde med regimens. Han, och många med honom, anklagades också för olika påhittade kriminella aktiviteter.
Ali och hans familj tillhör dessutom ursprungligen alawiterna, en minoritet i Syrien som också Assad tillhör. Ett faktum som gör att de inte går ihop med till exempel sunnimuslimer, som utgör majoriteten av befolkningen.
– Eftersom vi är födda som alawiter tror andra att vi ljuger när vi säger att vi är emot Assad-regimen, säger Huseen. Vi tillhör inte någon religiös grupp och vi är emot Assad och hans regim, men vi är också emot vapen. Vi skulle aldrig ta till vapen, vi är emot allt våld.
Familjen lämnade sin lägenhet i Latakia och flyttade till en mindre ort närmare havet, men deras situation var fortfarande besvärlig. Mellan åren 2011 och 2014 greps Ali ett flertal gånger av polisen och satt vid ett tillfälle häktad över en månad, utan någon rimlig anledning. Under den här tiden hade Ali varit i kontakt med FN och redan vid årsskiftet 2012-2013 fick de godkänt att de kunde söka asyl i Sverige.
– Men då var vi fortfarande osäkra hur vi skulle göra. Vi ville kämpa på och stanna i vårt land, säger Ali.
I AUGUSTI 2014 inträffade händelsen som gjorde att Ali tog beslutet att familjen skulle lämna Syrien, trots att han själv var förbjuden att resa ut ur landet.
– Jag var på väg hem när jag blev överfallen. Vi blev mordhotade, hela familjen, och jag blev knivhuggen i armen, säger Huseen och pekar på sin vänstra arm.
Där på underarmen har han en tatuering med sin flickväns namn. Hon är kvar i Syrien och Huseen blir ledsen och tystnar en stund innan han berättar att flickvännen inte vill lämna Syrien, så något återseende är inte att räkna med de närmaste åren.
Två dagar efter överfallet lämnade Huseen, Osama och mamma Wafaa Syrien och tog sig till Beirut i Libanon, utan pappa Ali. Huseen kommer ihåg exakt när det skedde.
– Det var den 5 augusti 2014 klockan 10, säger Huseen. Syrien är ju mitt land, hur ska jag kunna glömma det?
Nästa vecka fortsätter vi berättelsen om Huseen och hans familj.