Hörnan

Hörnan: Hon såg på min fru och klämde på min rumpa

På en skolgård i Haiti står tonårskids i obestämbar ålder. Skoluniformen visar att de har börjat högstadiet, men eftersom många går om samma årskurs i år efter år kan de vara antingen 19 eller 13 … och det gör situationen än mer obekväm när jag blir en gnutta antastad.
Först handlar det bara om några fingrar som gräver runt i de lockar som sticker ut under min keps. Jag inser att det enda som är konstigare på det här stället än ett gurkformigt blekansikte måste vara ett gurkformigt blekansikte med morotsfärgat hår, så viss nyfikenhet får man väl stå ut med.
Därför tar jag av mig kepsen – och det var nog dumt. Det verkar nämligen vara motsvarigheten till att som tjej bli klämd på brösten och reagera genom att slita av sig tröjan.
Plötsligt har jag inte längre tre-fyra fingrar i mitt hår utan tre-fyra händer som alla vill vara med och leta mjäll och löss.
 
Situationen kompliceras av att ingen av oss fattar vad den andra säger. Ockupationen av min hårbotten sker när jag står och försöker kommunicera med tre grabbar genom gester, grymtningar och hittepå-franska. Den konversationen blir om möjligt än mer svårbegriplig för dem när jag plötsligt börjar vifta med min vigselring och visar upp en bild på frugan i mobilen.
Intresset för kalufsen verkar svalna något efter det, men en ung dam står kvar snett bakom mig och gräver vidare. Och så, just som jag börjar undra om det kan vara så att hon helt enkelt har fastnat med fingrarna i en tova, upptäcker hennes andra hand min rumpa.
Nu snackar vi inte om något hastigt nyp, utan om en noggrann undersökning av skinkans form från norr till söder.
Det var som… sånt här stod det inget om i reseinformationen!
 
Är det en lokal sedvänja; ett standardtest av rump-elasticitet som man får räkna med?
Eller kan det vara en slags hälsning, så att det rentav ses som oartigt av mig att inte klämma tillbaks?
I total brist på bättre idéer rotar jag fram en ny bild på min fru och visar upp för klämmerskan.
Hon tittar intresserat på den – och fortsätter att gosa med min bak.
Jisses … aldrig att sånt här hände när man var 14 år och inget hellre ville än att bli lite lagom antastad av rätt personer. Plötsligt står det klart för mig att jag som kille varit så förskonad från oombedda närmanden att jag varken vet hur de ska bemötas eller hur jag förväntas känna mig.
Kränkt? Generad? Smickrad? Tacksam?
 
Bland kvinnliga vänner och bekanta är det, tyvärr, snarare regel än undantag med erfarenhet av kränkande kommentarer, handgripligt tafsande och/eller oanständiga förslag. Vi karlar har det desto enklare på den fronten, för jag har förstått att kvinnor bara tafsar på Tom Jones (och när de kastar trosor på hans scen är det tydligen inte alls samma grej som att kasta kalsonger på Carola).
 
Hur allt detta hänger ihop kan kanske kopplas till den urgamla uppfattningen att sex och sexuella handlingar är något som kvinnor ger – och som män antingen får eller tar. 
En manlig rumpsmekning blir alltså något annat än en kvinnlig rumpsmekning, för den ena är ett övergrepp och den andra en slags present.
Det innebär ju i praktiken att jag är immun mot att bli antastad – och då har jag ju ingen rätt att känna mig kränkt. Nej, glad och tacksam får det bli!
Än en gång har manshandboken räddat dagen.
 
Publicerat