Modo Hockey

Om Modo Hockey hundskit och tussilago

Mitt kontrakt med Modo Hockey närmar sig sitt slut och jag vill passa på att skriva några rader där jag reflekterar över min tid i klubben, dess historia, nutid och framtid som jag upplever den.

Jag har under mina dryga tio år i föreningen haft förmånen att verka på nästan alla nivåer. Från de yngsta barnen i tre kronors hockeyskola och på sommarhockeyskolan till de yngre och äldre ungdomslagen, juniorerna, tjejerna och killarna på ishockeygymnasiet samt damernas och herrarnas respektive representationslag. Jag har fått följa flera unga talanger från deras tidiga skridskoskär till internationella genombrott. När jag nu sitter ner och försöker sammanfatta åren för att hitta kärnan i alltihopa är det främst två saker som slår mig. Två företeelser som står ut när jag försöker sätta fingret på vad som är Modos själ. 

Det ena är den enorma drivkraften, energin, viljan och proffsigheten hos människorna runt lagen. Ledare, tränare och alla de andra som utgör det verkliga hjärtat i organismen Modo. De supportrar som stöder laget i ur och skur och dyker upp klädda i rött på ishallar och i arenor överallt i landets alla avkrokar och hörn.
Det andra är stoltheten över klubbens anrika historia och tendensen att alltid blicka tillbaka mot fornstora dagar i det förflutna. De melankoliska och inte sällan bittra återblickarna mot en förfluten storhetstid är inte bara ett fenomen som finns i väggarna på Fjällräven center eller Modohallen, den genomsyrar både Modo-supportrar riket runt och präglar en hel småstad med fanatiskt hockeyintresse. 

Stoltheten över gångna bedrifter och Modos historiska position som ett av landets starkaste hockeyfästen är något vi ska använda som drivkraft för att skapa en ljus framtid, men just nu skapar det också en handlingsförlamning i Örnsköldsvik. Vi vägrar acceptera att världen förändrats, att globalisering, marknadskrafter, kommunikation och rörlighet gör att grannens grabb eller tjej lika gärna flyttar till Göteborg eller Luleå om förutsättningarna är mer lockande. Att unga talanger bara finns till låns under en tid innan de lämnar för ett större äventyr. Att upplevelser, pengar, scouter och agenter styr över spelarmarknaden i högre grad än styrelser och sportchefer. Det är realitet.

Det betyder också att det inte längre är konstruktivt att försöka lösa dagens problem med gårdagens lösningar eller ens försöka förstå morgondagen utifrån hur gårdagen såg ut. För att komma vidare måste vi släppa det som passerat och använda nuet för att forma framtiden. Det kräver en aktiv tanke och en viljestyrka för att skapa en förändring och allt börjar med hur vi väljer att uppfatta och vidareförmedla det som händer omkring oss.

När jag på våren går på morgonpromenad med hunden så kan jag inte undvika att se de gamla högar av hundskit som tinat fram. Skit från förr som gör sig påmind igen. Inte sällan drabbas jag själv av dåligt samvete över någon hög jag lämnat kvar i oförstånd eller av ren lathet. När promenaden är över och jag kommer hem så har jag dock ett val. Jag kan i målande drag redogöra för resten av min familj om skiten och eländet jag sett, dess form riklighet och doft. Eller så kan jag välja att berätta om det andra. Den annalkande våren, fågelkvitter, takdropp och tussilagon som tittade fram i ett dike med södersluttning. Chansen är stor att när min fru och mina barn sedan själva går utanför dörren, så har de redan skapat sig en föreställning om vad de kommer att möta. Skiten eller tussilagon.

På samma vis har vi alla möjlighet att välja vad vi vill förmedla till de som råkar lyssna. Sociala och traditionella medier formar också hela tiden medvetet eller omedvetet vår uppfattning om världen och oss själva. Bilden av en klubb i fritt fall ropas ut med katastrofrubriker och påverkar de icke-hockeyintresserade i lika hög grad som supportrar, sponsorer styrelsemedlemmar, ledare och spelare. I protest kommer journalisterna nu att utbrista – ”Vi skriver bara sanningen! Är det skit måste vi också skriva skit.” SKIT. Med versaler och i fet stil. Och visst är det väl så, men även den sämsta hockeymatch bjuder på någon enstaka tussilago om man väljer att vilja se dem. Det kräver bara lite eftertanke och god vilja. 

Det jag menar är att vi alla själva väljer bilden av det Modo vi vill se och förmedla. Kris. Fiasko. Bottennapp. Blytungt. Luftslott. Eller Talangfabrik. Framtidsbygge. Utvecklingspotential. Nystart.
Vad än vi väljer är det dock precis vad vi får. Exakt så mäktiga är orden som formar vårt medvetande och leder oss till handling. Modos framtid är ljus om vi vill att den ska vara det och vågar tro på det. Det krävs nämligen en rejäl portion mod för att gå mot strömmen och se det positiva i tillvaron när så många runt omkring oss talar om kris, elände och hundskit. Det krävs mod och viljestyrka för att vara en optimist. MOD. Optimism.

/Magnus Helin, Målvaktstränare Modo Hockey

Publicerat