Du är här

2017-03-11 - Hörnan

Krönikan: Hjärnan dras till krig och tyranner

Allt fler ställer samma fråga:
”Vart är världen på väg?”
Jag är mer intresserad av varför.

När vi beskriver mänsklighetens historia tenderar vi att ha blicken fäst på det uppenbara.
Mäktiga män och storslagna riken; fältslag, uppror, hungersnöd och digerdöd.
Kungafödslar och regentmord, tyranner som störtas och nya som reser sig.
Men om vi verkligen vill förstå varför världen ser ut som den gör ska vi inte fråga en historiker, utan en psykolog. Världshistorien upprepar sig gång på gång för att den mänskliga hjärnan fortfarande är programmerad på samma sätt som för 200 000 år sedan.
I vindlingarna bland hjärnans 130 miljarder nervceller avgörs människors och länders öden.
 
Där finns instinkten att vilja tillhöra en flock, instinkten att skydda dem vi räknar till flocken – och instinkten att vara på sin vakt mot alla andra flockar.
Där finns en nedärvd impuls att frukta det främmande, och intill den en mikroskopisk transformator där rädsla omvandlas till ilska. Båda dessa känslor är kopplade till en hormondepå som triggar oss att fajtas eller fly.
Vi har också en uråldrig instinkt att kategorisera alla vi möter inom loppet av sekunder, och att undermedvetet bemöta dem olika beroende på vilket fack de landar i. Det är en ren energibesparingsåtgärd från hjärnans sida, eftersom den snabbt vill kunna fokusera på att bearbeta nästa intryck. Hjärnan är extremt energislukande, så den behöver sina besparingsknep – men just det här knepet råkar också vara grundfundamentet för tusentals år av diskriminering och rasism.
 
Vår hjärna är magnifik, men också lat. Den väljer de enkla svaren framför de sanna och tolkar information som mer trovärdig ju oftare den upprepas – även om det råkar vara samma snubbe som upprepar den varje gång. Den är programmerad att klamra sig fast vid felaktiga uppfattningar, även efter att de har motbevisats, och får oss att hellre vilja ha fel i grupp än rätt på egen hand. När folk tycker annorlunda än du presenterar hjärnan tre standardförklaringar, och ingen av dem går ut på att du kan ha fel. I stället handlar det om att ”de andra” stämplas som antingen okunniga, dumma eller illasinnade.
 
Hjärnans flockprogrammering gör oss också sårbara för grupptryck och auktoriteter.
Vi uppfattar tvärsäkra personer som starka ledare – oavsett om deras tvärsäkerhet bottnar i faktisk kunskap eller ren dumhet – och i alla tider har det banat väg för maniska despoter.
Stanley Milgram visade genom ett berömt experiment att 65 procent av oss bara behöver rätt inramning (som lögnen att du deltar i ett forskningsexperiment med högre syfte) och rätt slags påtryckning (som skarpa ord från en auktoritär man i labbrock) för att utföra handlingar som strider mot vår moraliska övertygelse och utsätter andra för fara.
Vedervärdigheter som Förintelsen skulle inte ha kunnat ske utan dessa restprodukter från våra fyrfotade förfäders flockhierarkier.
 
Vi pratar ständigt om att inte upprepa tidigare generationers misstag, men vi är programmerade att göra om dem – och genom att se varenda meningsmotståndare som en fiende bidrar vi aktivt till att historien återupprepas. Vad vi måste göra i stället är så mycket svårare:
Att försöka förstå såväl vänner som fiender och sätta oss in varför folk tänker och känner som de gör.
Bland hjärnans skrymslen finns vägen ut ur det ekorrhjul som vi hållit rullande sedan innan vi kunde gå upprätt.
Dela med dig av denna artikel på: