Du är här

2017-02-25 - Hörnan

Krönikan: Mitt liv som bluff

Två av mina många ovanor är att använda krångliga ord (som paradigm, kontemplera och basfiolstråkmakaregesäll) samt att rabbla värdelöst vetande som ingen vill höra (som att Carl von Linné sorterade in njursten i samma kategori som bergarter).
”Allmänbildad” är ett ord för den här åkomman. ”Besserwisser” är ett annat.

Mina fasoner har förlett vissa att, likt Linné, sortera in mig i fel kategori:
”Societeten”.
De tänker sig att jag är en högutbildad knös med högutbildade knösföräldrar och en filmsmak som drar mot serbiska draman där alla dör i slutet.
Den sortens gentleman som läser Kafka och Dostojevskij, lyssnar till Chopin, knaprar fransk mögelost, läppjar skotsk Laphroaigwhisky och begriper vad alla bestick ska vara bra för vid trerättersmiddagen.
Till och med äkta societetsfolk misstar mig ibland för att vara en av dem.
”De skulle bara veta” tänker jag då. ”De skulle bara veta vilken bluff jag är!”.
 
Så här ligger det till: Alla snofsiga ord som dansar runt i käften på mig är en bieffekt av gonattsagedemokrati. Det enda jag som femåring begärde var att slippa lyssna till de barnsliga sagor som mina småsyskon valde, för de pressade pappa att läsa ”Totte går till doktorn” när jag ville ha tyngre grejer som ”Prins Hatt under jorden”. Därför tvingade jag min stackars mor att lära mig bokstäver, så att jag kunde börja läsa gonattsagor för mig själv – och i brist på barnkanaler slukade jag under de kommande åren några hundra böcker fulla av några miljoner ord.
De klibbade fast vid hjärnbarken och gjorde mig så bra på svenska att andra svenskar knappt förstod vad jag sa. (Åtminstone inte ungarna i min egen ålder).
Av bara farten lärde jag mig dessutom viktiga grejer som varför ringbrynjor skyddar bättre än bröstharnesk och hur många fjärdingsväg det går på en mil.
Mitt ordförråd kom väl till pass i skolbänken, för om du egentligen inte vet svaret på en fråga kan du skriva luddigt med så krångliga ord att din lärare inte hänger med. Vederbörande kommer då att utgå ifrån att det du har skrivit är briljant och ge dig högsta betyg bara för att inte verka dum.
 
Ja, ord kan ta en bonnig grabb från ett arbetarhem i glesbygd hela vägen till stad, kontorsjobb och societetsumgänge – men de kan inte få honom att känna sig som hemma bland finfolket.
Jag blir fortfarande illa till mods i fina salonger, känner mig utspökad i slips, föredrar falukorv framför finmiddag, väljer ostbågar framför ostbrickor och rankar läsk som den ädlaste drycken. På nattduksbordet samsas Obamas biografi med en fantomentidning och jag bedömer filmers kvalitet utifrån antalet superhjältar i dem.
Dessutom är min bildning hämtad från ytterst suspekta håll. Jag lärde mig om guden Vishnus avatarer av Kalle Anka, om Djingis Khans plundringståg i ett dataspel – och min engelska har slipats fram av amerikanska komediserier med burkade skratt.
 
Poängen, om det nu finns någon, är att jag inte tror på gränsdragningar inom kulturen.
Grubbla inte över vad som är fint eller fult, för vuxna eller för barn, för ”smarta” eller för ”dumma”.
Ät det du tycker om – i rimlig mängd, förstås – och bär de kläder som gör dig glad. Om du är 45 år och får mer behållning av Super Mario än en vinprovning så är det Mario som är värd din tid.
Och om ditt barn läser frivilligt så är det bra – även om litteraturen levereras i pratbubblor.
 
 
Dela med dig av denna artikel på: