Du är här

2017-02-04 - Hörnan

Krönikan: Fem faror i taggtrådslandet

På fredag vaknar jag utanför Örnsköldsvik, rankad som en av Sveriges tryggaste städer.
På söndag somnar jag några minuters bilfärd från slummen i Cité Soleil, rankad som en av världens farligaste platser … men det är jag lyckligt ovetande om just då.

Annars hade jag kanske låtit mindre övertygande när jag inför Haitiresan försäkrade frun om hur himla ofarligt det skulle bli. (Hon slutade i och för sig att tro mig så snart det uppdagades att en svensk blivit rånmördad i huvudstaden i somras). Inte heller resten av Haiti kan påstås vara en säker plats, men för invånarna handlar orosmolnen snarare om jordskalv, orkaner, översvämningar, torka, missväxt och epedemier än om att bli nermejad av slumknuttarnas automatvapen.
Som besökare har jag blivit förmanad att akta mig för kolera och nattpromenader – men inte en jäkel kom ihåg att varna mig för halkfaktorn hos pissblöta betongavsatser!
Resultatet blir en blålila tå med skojig form och en ny cool gångstil. Därmed är den första förmiddagen avklarad.
 
Dag 3 skumpar vi fram på hisnande höjd bland bergen, på en väg som just här är för smal för att klara möten. För att ens ta oss hit har vi fått använda en uttorkad flodbädd som autobahn, och nu är vi inklämda mellan en lodrätt bergvägg och en stupande ravin.
Jag har just klivit ut för att testa svindelfaktorn när vi får sällskap av sex unga män på tre mopeder. De blockerar vägbanan med sina skrangliga vrålåk och en av dem kommer emot mig. Jag ska just till att sträcka fram kardan och hojta ”Bonjour!”, men min haitiska boss och chaffis Tony ropar till mig att kliva in i bilen. Jag lyder och låser. Gängets ledare rabblar oavbrutet på kreol, och när hans polare vill gasa vidare stoppar han dem med en handrörelse. Tony stirrar på honom utan att svara, och långsamt börjar jag ana vad som händer.
Jag spanar efter vapen, synliga eller dolda, bland grabbarna. En omätbar evighet hinner passera innan något händer – och då händer det något bra. Gänget tröttnar och drar vidare. Först då bekräftar Tony att vi just har genomlevt ett halvhjärtat rånförsök.
 
Där inbillar jag mig att resans dramatik är över – men Haiti funkar inte så. Dag 5 frågar min kollega om jag hört skottlossningen under natten, och dag 7 får jag besök av döden. Den tar inte mig, utan en man på gatan. Han ligger livlös mitt emellan vägbanorna med ansiktet nedåt, en omkullvält moped bakom sig och ett långt, tjockt blodspår framför sig. Jag, med min svenska blick, ser offret för en trafikolycka.
Haitierna i bilen, som vet bättre, ser scenen för vad den är: En småtjuv som skjutits i flykten av polisen och sedan släpats in till mittrefugen. Samma polis står och vinkar förbi oss nu.
 
Dag 9 är jag trött, för husets vakthund har skällt mer än vanligt. Han visar sig dock ha haft en giltig ursäkt. I skydd av mörkret har någon tagit sig över gårdens taggtrådskrönta mur och stulit kartonger från det lilla lagret mittemot mitt sovrumsfönster. Kartongerna hittas utanför, öppnade med innehållet kvar. Tydligen var inte färglada kritor till barnen i Hoppets Stjärnas skolor vad tjuven hade hoppats på.
 
Dag 12 sätter jag mig på ett plan och lämnar allting bakom mig: Misären, slummen, inbrottet,  skottlossningen, dödsskjutningen och de halvhjärtade rånarna. Jag landar i ett vinterland där taggtrådsmurar lyser med sin frånvaro på varenda tomt. Där fattigdom bekämpas, inte fattiga – för den som aldrig hungrar blir sällan desperat nog att göra inbrott på en upplyst gård.
Och då behövs det inga murar.
 
 
 
Dela med dig av denna artikel på: