Så sent som i somras verkade svaret givet:
Jag var ett riktigt tråkigt zoo.
Jag var ett riktigt tråkigt zoo.
Kontorsråtta, bokmal, plugghäst, gottegris, latmask och glasögonorm.
Fritiden påminde till förväxling om min arbetstid eftersom båda gick ut på att sitta och stirra på skärmar i olika storlekar. Utomhus var en mytomspunnen plats, svett hade jag bara sett på film och mitt svåraste kraftprov under en genomsnittlig vecka var att få upp locket till marmeladburken.
Självklart var också tummarna fast förankrade mitt i händerna och min enda valk satt på den del av höger långfinger som håller pennorna på plats. (Man behövde förstoringsglas för att hitta den).
Nu genomgår jag likt fjärilslarven (eller hulken …) en förvandling.
Arbetsdagarna är desamma, men på hemmaplan händer märkliga grejer.
Grannar, förbipasserande och vilsekomna ornitologer har kunnat skåda en sparrisliknande gestalt som bär ved, krattar löv och kånkar tresitsiga utemöbler på ryggen i sluttande terräng. Jag har till och med skottat snö – även om jag inte kan bevisa det för frun. När hon kom hem var det så mörkt att min heroiska bedrift inte syntes och när vi vaknade nästa morgon hade allt bevismaterial smält bort. Det förrymda snötäcket bjöd in till andra sorters knog, så förrförra helgen ägnades åt att massakrera ett par kubikmeter vissna ormbunkar.
Diagnosen är fastställd – och förhoppningsvis obotlig:
Akut husägande.
Symtomen inkluderar skit under naglarna, bättre flås, sot på nästippen och konstant eld i baken. När jag i lördags släppte ut mig själv från vårt uthus efter en massa timmar hade jag byggt nåt – och det var varken av lego eller trolldeg! Nej, två nya skiljeväggar hade förvandlat delar av byggnaden till en vedbod.
Chocken över att konstruktionen inte spontankollapsade hann knappt lägga sig förrän min svärfar kom förbi och chockade mig genom att inte verka chockad alls över att jag lyckats slå in en spik i något annat än min egen fot. (Jag hade liksom förväntat mig att omvärlden skulle bli lika paff som jag).
En mer stillsam chock infann sig på söndag eftermiddag, när jag sågat ved i ett par timmar och insåg hur mycket jag trivdes med min nya husägardiagnos. Hur befriande det kan vara att låta kroppen avlasta hjärnan, och hur uppfriskande det kan kännas när de två får samarbeta kring ett projekt – även om det bara rör den ädla konsten att tvinga ner en barrig julgran i en för liten fot.
Kanske är jag inte så komplett oduglig bortom skrivbordet som jag alltid trott?
Det verkar – hör och häpna – som om det säkraste sättet att förbli dålig på precis allt är att aldrig ens försöka sig på det.