Hörnan

Krönikan: Prinsessan i betongens rike

Ett nytt år knackar på, och jag borde skriva någonting om att blicka framåt – men mina tankar vägrar lämna farstun. De är inte redo att släppa greppet om 2016 än. De dröjer sig kvar vid en tid, en plats och en prinsessa.

Datumet är 28 november, platsen är Riga och prinsessan vill aldrig sluta dansa. Hennes klänning är vacker och hennes ögon glittrar, men hennes slott är byggt av betong och den kungliga sviten luktar urin. 
Hon är fem år och bor i ett rike utan färger. 50 minuters flygresa från Sverige ligger Nikita Chrusjtjovs medfarna miljonprogramsområden där varje hus, port och trappuppgång är identisk.
Här fick var och en lära sig att bli lika grå som betongblocken.

Nu är erövrarna borta – men betongen vittrar långsamt. Den omger prinsessan och hennes familj i det rum där alla sover. På väggarna har de spikat upp mattor för att hålla kylan ute. En våningssäng och en bäddsoffa utgör sängplatser för prinsessan, hennes bror, hennes syster och hennes mor. De har det trångt – men prinsessan saknar tiden när de hade det ännu trängre. För ett syskon fattas; en ung prins som förlorat sin krona.
Han är elva år och har tillbringat de senaste sex månaderna på en sluten anstalt för missbrukare. Men vem kan skuldbelägga honom? Han gör ju bara som sin far.
Gång på gång har prinsessans pappa lovat att sluta, och lika ofta har löftet svikits.
Gång på gång har prinsessans mamma kastat ut honom, och varje gång har han kommit tillbaka – men inte den här gången. Inte än, åtminstone.
Aldrig mer, enligt prinsessans mamma.

Under vårt samtal börjar musikvideon ”The Greatest” med artisten Sia att spelas på den lilla tv-skärm som utgör hemmets epicentrum. Prinsessan ställer sig på golvet framför den, följer storögt rörelserna på skärmen – och börjar själv att dansa. Hon virvlar runt så att prinsessklänningen tycks få vingar och skakar obekymrat av sig all misär. Glädjen är så smittsam att till och med betongen tycks lite gladare – om än bara för ett ögonblick.
Var prinsessans elvaårige storebror lika lycklig i hennes ålder? Hur såg hans resa ut från lekhagen till ungdomsanstalten? Om bara sex år är det prinsessans tur att fylla elva. Vad finns då kvar av glädjen hos den lilla flicka som dansar runt i rummet nu? 

Minnet av prinsessan dröjer sig kvar hos mig under årets sista dagar.
Jag undrar hur lång tid det tar för en hopplös verklighet att sippra in under huden på en människa.
Snart ska tio miljoner svenskar lova varandra att, sluta röka, börja träna och på olika sätt göra 2017 till ett lite bättre år än sin föregångare.
Vi ska skåla, skråla och måla upp drömmar att förverkliga.
Risken finns alltid att våra drömmar rymmer – men det viktiga är att vi har en tillvaro som rymmer drömmar.
Det står jag och är tacksam för, här på tröskeln mellan ett år och nästa.

Publicerat