Din misstanke kan vara svår att få bekräftad, men det finns ledtrådar att hålla utkik efter:
– Ser alla du känner ut att vara stammisar på en tandblekningsklinik?
– Ser varenda kvinna över 30 ut som en botoxmissbrukare?
– Är all övervikt förpassad till skurkaktigt folk och ”skojiga” typer?
– Blir du ständigt störd i hemmet av folk som klampar in för att prata med dig i två minuter och sedan dra igen?
– Sker allt ditt vardagliga småprat i mjukt balanserad belysning?
– Är det aldrig någon som stakar sig eller mumlar – inte ens du?
– Spelas det olycksbådande musik när du går in i ett rum med lyset släckt?
– Sitter det en studiopublik där den fjärde väggen i din lägenhet borde ha suttit?
– Kryddas ditt liv av en berättarröst som kommenterar allt du gör?
(Just den grejen kan i och för sig bero på att du är gift).
Botox och studiopublik klarar jag mig utan – men andra delar av livet i en tv-serie känns ganska lockande. Snabba scenklipp, till exempel. Hur smidigt skulle det inte vara att kunna klippa från frukosten till entrén på jobbet och skippa transportsträckan däremellan? Eller ännu hellre, att klippa bort hela arbetsdagen också och gå direkt till kvällnöjena. Nästa steg blir att snabbspola ända fram till pensionen.
Ett sånt där musikmedley som Rocky använde vore inte heller fel. Ett par tonsatta minuters svischar förbi – och vips har jag skaffat superkropp eller lärt mig spela säckpipa!
För att lyckas med det kommer ett annat fiktionsfenomen väl till pass: Den oändliga blåsan. Jag hävdar bestämt att James Bond, Ellen Ripley, Katniss Everdeen och Darth Vader skulle ha mycket svårare att göra sin grej om de tvingades gå på muggen stup i kvarten.
Lite lockad blir jag också av vilken drog det nu är som föräldrarna i tvättmedelsreklamen tar. Tveklöst krävs det tunga grejer för att se så glad ut när femåringar skuttar jämfota i lerpölar och bebisar sprätter barnmat i ditt fejs.
Just drogmarknadsföring verkar ha blivit riktigt trendigt. Min favoritreklam just nu säljer in en sugtablett som av allt att döma utlovar färgglada hallucinationer med ringdansande dammsugare och elefanter. Vem skulle tacka nej till det?
Sist men inte minst suktar jag efter burkade skratt.
Ja, allt det andra där vore trevligt – men vad jag verkligen behöver är en bakgrundssflabbande kör som fyller tystnaden varje gång folk vägrar fatta hur sjukt rolig jag är. I väntan på en sån får jag snällt nöja mig med rösterna i mitt huvud.
Trevlig helg!