Modo har gjort en riktigt bra match den här säsongen, EN, och det var mot Timrå i omgång tolv, seger 6-2, där gjorde laget en stabil insats över sextio minuter och vann komfortabelt. Men det är tio omgångar sedan. Modo har ofta perioder i matcherna när laget faller ihop och känns handlingsförlamat, och det är då chansen till poäng försvinner. Modo har ruskigt svårt att hålla hela matcherna ut och vad det beror på, ja det vet jag inte riktigt.
Kan det vara juniorerna, som visserligen gjort det bra stundtals, inte riktigt är redo att ta ett så stort ansvar ännu, Andreas Johanssons coachande eller dålig försäsongsträning? Eller någonting annat. Ja, det är svårt att veta.
Många tycker att man måste ha tålamod, att det tar ett tag för att spela ihop ett helt nytt lag och det håller jag med om, men snart är halva serien spelad och Modo är placerad på kvalplats. Nu vill jag se resultat. Tålamodet börjar ta slut.
Någon sa ”hellre vinna i hockeyallsvenskan än förlora i SHL”, ja goddag då, så blev det ju inte direkt.
Sedan dessa skador som drabbar lagets stöttespelare, ifjol Byron Ritchie och hans hälsena och i år Tommy Enström med hans armbrott. Men framför allt Pär Edblom och hans otäcka ögonskada. Jag blir förbannad när jag tänker på vilken otur Pär hade i den situationen.
Första julen i hockeyallsvenskan, god jul, men jag saknar verkligen SHL-tiden. Jag saknar Wikegårds gnäll på Modos försvarsspel, jag saknar när Skellefteå kör över Modo i en match med tennissiffror och jag saknar Modos usla powerplay. Inte de mest positiva sakerna men Modo spelade i alla fall i finrummet.
Modo är mitt liv, jag kommer alltid vara Modoit, men just nu är det inte lika roligt med hockey.