Alternativet är att få se en kvinna bli mäktigast i världen (vilket tydligen också låter som världens undergång för vissa).
Det är med andra ord upplagt för den mest gastkramande omröstningen sedan 7ans läsare fick välja vilken frisyr jag skulle ha.
Om någon skulle ha missat det så är Donald Trump en 70-årig tyskättad fastighetsmiljardär – med det ursprungliga efternamnet ”Drumpf” – som lyckats förolämpa sig hela vägen till rollen som republikanernas presidentkandidat. Om sin huvudmotståndare har han bland annat skrivit ”Om Hillary Clinton inte kan tillfredsställa sin make, vad får henne att tro att hon kan tillfredsställa Amerika?”. Han har också blivit påkommen med uttalandet att han kan ta kvinnor mellan benen eftersom han är en ”stjärna”, och när journalisten Megyn Kelly ifrågasatte Trumps förkärlek för att kalla kvinnor ”feta grisar” och ”äckliga kreatur” kontrade han genom att antyda att hon hade mens. Att han följt upp allt detta med orden ”Ingen har mer respekt för kvinnor än jag!” är läskigast av allt, för det betyder ju att vad jag just beskrivit är högstanivån på kvinnosyn i universum.
Det är frestande att frossa hejdlöst i Trumps clownerier, och det hade jag tänkt att göra här – men jag kom av mig.
För just den här clownen är faktiskt ingenting att skämta om.
När folk listar historiens värsta skurkar brukar det poppa upp namn som Hussein, Hitler och Stalin, men det kryllar av mycket värre människor som vi aldrig får höra talas om. Det som utmärker det där tre och deras gelikar är att de fick tillräckligt mycket makt för att kunna missbruka den å det grövsta. Om Hitler spenderat sitt liv som cykelbud i en tysk småstad hade hans illgärningar kanske ha begränsats till att förskingra post och dra judevitsar på krogen. Om en trotsig femåring får tillgång till kärnvapen kan det sluta riktigt illa, trots att vi under normala omständigheter inte skulle klassa den sockerhöga parveln som något hot mot mänskligheten.
Det är tillgången till makt, och frånvaron av omdöme, som banar väg för katastrofala konsekvenser. Hitler skulle inte ha rensat ut judar, romer, funktionsnedsatta och homosexuella om han inte själv var övertygad om att det var en bra idé. Bakom varje förödande vanstyre står någon som är så låst vid sin egen världsbild, och så övertygad om sina egna idéers förträfflighet, att följande tankar aldrig poppar upp:
”Borde jag göra så här? Tänk om jag har fel? Vem är jag att avgöra vem som får leva eller dö?”
Det är den spärren som skiljer dig och mig från en potentiell envåldshärskare – och skrämmande nog tyder allt på att Donald Trump saknar den. Att han över huvud taget tror sig passa som president är en varningsklocka i sig. Experter på kroppsspråk fascineras över att Trump verkar tro på vad han säger, även när det handlar om de mest uppenbara lögner – och när han hotar att fängsla sin politiska motståndare Clinton är det helt i linje med hur snubbar som Pinochet, Mugabe och Kim-Jong-Il brukat lösa sina problem.
Förra veckan lovade han att acceptera valresultatet – men bara om han vinner. Hej hej, inbördeskrig!
Sist men inte minst ska han upprepade gånger ha ställt frågan ”Om vi har kärnvapen, vanför använder vi dem aldrig?”.
Min jakt på ett bombsäkert skyddsrum börjar nu.