Hörnan

Krönikan: Glesbygdens hemlighet

Ni vet den där kittlande känslan när briggen Tre Kronor anlöper Örnsköldsviks hamn, och man känner sig lite hedrad att den förärar vår kommun ett besök?
Ungefär så kändes det varje gång en öviksbuss dök upp i Trehörningsjö under min uppväxt.
För en körkortslös yngling var bussen till Örnsköldsvik så mycket mer än ett transportmedel – den var en sightseeingfarkost som tog mig till nya spännande platser som macken i Hemling och godsmottagningen på en bakgård i Långviksmon.
Bussen var dessutom en pedagogisk lärare i konsten att hålla tider, för om du missar bussen till stan halv nio på lördagsmorgonen får du tålmodigt stå kvar tills nästa buss anländer klockan 17.15 dan därpå.
 
Det snackas ibland om storstadsbors tendens att springa som galningar efter bussar, spårvagnar och tunnelbanetåg trots att de avgår med några få minuters mellanrum. I glesbygd, däremot, är det ingen som springer.
Vi är hellre på plats med matsäck och liggunderlag ett par dygn innan bussen dyker upp.
De som kan tar förstås bilen, eftersom bussen nästan aldrig går – och kommunen förklarar att bussen nästan aldrig går eftersom alla ändå tar bilen.
De där båda argumenten har fått sitt eget rum i kommunhuset där de kommer att spela pingpong med varann intill tidens ände.
 
Men bussbrister till trots: Med glesbygdsmått mätt min barndoms Trehörningsjö rena metropolen med såväl skola som dagis och bibliotek (i samma hus, dessutom). Där fanns till och med en statlig polismyndighet! Han hette Åke och var gift med byns bank, som hette Kajsa, och som höll till i anslutning till Stora Torget som också råkade vara Konsums parkering. Sedan dess har skolan och bibblan krympt, och polisstationen är pensionerad och banken på väg bort – men de envisa, tjurskalliga eldsjälarna finns kvar. Och så länge de lever kommer landsorten också att göra det.
 
Som glesbygdsbo i exil är det här den främsta skillnad som slagit mig mellan land och stad:
Kommunen styr staden medan byarna styr sig själva.
Lokala eldsjälar kommer alltid att vara mycket viktigare ledargestalter i Trehörningsjö och Drömme än Glenn Nordlund.
I centralorten är kommunen den där hyresvärden som man tjatar på (eller gnäller om) så fort plogningen släpar efter eller påskpyntet är för fult.
I glesbygden är kommunen den där frånvarande farsan som pliktskyldigt betalar underhåll men aldrig ringer för att fråga hur du mår och bara hälsar på när det ska läggas ner en skolklass eller två.
Mellan de sällsynta besöken är det ingen som vänder sig till myndigheterna när något ska fixas, för sånt ordnar byfolket på egen hand.
De uthärdar obalansen mellan stad och land eftersom de vet att de är de verkliga vinnarna. De har ju redan vad folk i stadskärnan betalar mångmiljonbelopp för: Rymliga bostäder, egen parkering, stor trädgård, närhet till vatten och inte sällan fantastisk utsikt.
 
Trots att jag inte varit bofast i bygden sedan jag fyllde 16 talar jag fortfarande om att åka ”hem” till Tresjö – och kanske kan det förklara varför de senaste årens flyttlass har tagit mig allt längre från Örnsköldsviks centrum?
Långsamt, en halvmil i taget, är jag på väg tillbaka. På ålderns höst kanske jag kommer jag hem igen.
Publicerat