Du är här

2016-10-08 - Hörnan

Krönikan: Motorerna och jag

Motorer har aldrig riktigt gillat mig. Man skulle kunna tro att det är tvärtom, men jag försäkrar: Det var motorerna som började!

Det första tecknet kom redan innan jag var född (men jobbade på det) när pappas bil protestpajade sin egen hastighetsmätare på väg till BB.
Mina första år kantades av tutande bilar som ville ha hela vägbanan för sig själva och skolbussar som vägrade vänta tills jag tyckte att det var dags att gå till skolan.

Inte blev det bättre i tonåren, när det var dags för mig att försöka axla rollen som fordonsförare.  Så fort de upptäckte att det var mig de fått på halsen slog fordonen bakut. Gaspedaler skrek, bromspedaler kved, lameller slet ut sig själva och vindrutetorkare körde igång när allt jag bad bilen om var att blinka vänster eller bromsa.
Motorer spelade döda, mopeder välte och bilar körde vilse så fort jag släppte ratten för att ägna mig åt annat.
Jag insåg att det var klokast att hålla fordonen på behörigt avstånd från mig tills de lärt sig hantera en människa på ett säkert sätt.

Därför (och inte alls för att jag var lite lat) dröjde det tills jag fyllt 23 innan jag tog körkort och tre år till innan jag köpte bil. Sammanlagt hann jag överleva tio år i egen bostad utan andra transportmedel än cyklar och apostlahästar. Jobbigast var att cykla genom snöslask i ändlös uppförsbacke på väg till Kempehallen en hockeykväll – och roligast var att rulla förbi den stillastående bilkön i ändlös nerförsbacke tre timmar senare.

Genom åren har jag promenerat så mycket på isiga vägar att jag lärt mig hur man snubblar på en isfläck utan att nudda marken, och när jag på ålderns höst glömt mitt eget namn kommer jag fortfarande kunna rabbla busstidtabellen till Trehörningsjö.
(Den är i och för sig ganska kort, men ändå).

Problemet är att jag i alla år har kunnat marknadsföra min bilskräck som miljömedvetenhet – och det sätter mig i en knivig sits när vi nu flyttar 12 kilometer bort från centrum. Att cykla går fint om sommaren, men hur gör jag när det är 30 minus och griniga vindar? Mina egna erfarenheter säger att jag bara hinner trampa på i drygt fyra kilometer innan mina vantar förråder händerna och släpper igenom Fader Frost.
Stadsbussar? Nej, de går inte ut hit.
Skolbussar? Nej, de släpper inte in vuxna.
Samåkning? Nja. På nätet hittar jag hemsidan för ett ambitiöst kommunalt samåkningsnätverk som har allt… utom samåkare. Varken i grannskapet eller någon annanstans.

Så kära bil, jag har dåliga nyheter:
Det kan bli så illa att jag i vissa lägen kommer använda mitt körkort!
Alla med- och mottrafikanter är härmed varnade.

Dela med dig av denna artikel på: