Du är här

2016-09-24 - Hörnan

Krönikan: Byxlös med fel fru

Jag är inte rädd för mörker eller höjder eller döden, men jag blir skitskraj av att handla nya kläder i butik. Jag känner mig utstirrad av de andra shopparna och det stora urvalet ger mig beslutsångest.

Dessutom tycks min flackande blick alltid locka fram en trevlig expedit som ställer alldeles för svåra frågor.
Nä, inte vet jag vad jag har för stil!
Vadå, hur ska jag kunna veta vad jag har för brallstorlek?
Att utfrågarna sedan granskar mig från topp till tå är kanske rimligt när de måste hitta plagg som passar, men att bli stirrad i skrevet påminner på tok för mycket om alla drömmar där jag råkat lämna hemmet utan byxor.

Tacka vet jag loppisar där expediten inte bryr sig och där ”rätt plagg” helt enkelt är de byxor som inte spricker när jag drar upp gylfen. Tyvärr kan det dröja så lång tid mellan fynden att de plagg jag äger hinner självdö. Mina brallors dödsorsak är alltid densamma; hål på knäna – trots att det med tanke på mitt stillasittande jobb vore mycket rimligare att nöta hål där bak. (Utöver det som redan finns där, alltså). En dag går det upp för mig att mina rakbladsvassa knäskålar vandaliserat alla jeanspar utom två och att jag inte lägre kan fly undan ödet.

Det är dags att shoppa nybrallor för första gången på åtta år – men den goda nyheten är att jag sedan dess har införskaffat ett hemligt vapen!
När jag kliver in bland plagg och priser är jag beväpnad med min fru.
”Ska vi ta hjälp av en expedit?” undrar hon.
”Näej!” viskar jag skräckslaget. ”Det är ju vad d-u är här för!”

Den stackars hustrun får i uppdrag att sköta allt utom själva av- och påklädningen som jag med nöd och näppe klarar själv. Tyvärr har vi svårt att hitta par som passar (kanske för att vi inte vet min storlek) och frun får sköta allt springande i butiken medan jag står halvnaken i en provhytt.
Till slut börjar vi misstänka att alla byxor passar skitbra och att det bara är jag som har fel form.
”Ska jag hämta en tjej?” säger frun.
”Nej!” väser jag. ”Ingen tjej, absolut ingen tjej! Jag vill inte ha nån tjej i det här båset... utom du, då. Ingen annan tjej än du!”

Frun försvinner och jag hinner precis dra av mig det senaste paret provbyxor innan jag hör hennes röst utanför båsdraperiet.
”Är du påklädd?” undrar hon.
”Nej!” svarar jag.
Draperiet skjuts åt sidan – och utanför står en välsminkad blondin som jag aldrig sett förr. Tydligen är jag allvarlig så himla sällan att inte ens min fru begriper när jag är det. Hon tog för givet att jag bara skämtade – och tyckte dessutom att mitt ”nej” lät misstänkt likt ett ”ja”.
Min byxlösa mardröm har blivit verklighet till slut.

Tack och lov blir expediten så bländad av mina kritvita lår att allt hon ser i provbåset är ett starkt vitt sken. (Det är åtminstone vad jag intalar mig själv). Efter att ha panikköpt två par jeans och flytt från butiken tröstar jag mig med följande tanke:
I hela mitt liv har jag ju aldrig träffat henne förr, så vad är oddsen att jag kommer göra det igen?

50 timmar senare står jag på jobbmingel, klädd i ett par nya brallor, och bekantar mig med min kollegas genomtrevliga svåger. Just som vi väntar på att hans fru ska anlända kommer det fram en välsminkad blondin och kysser honom. Jag gör ett misslyckat försök att sjunka genom golvet.
Det är hon - expediten från min byxlösa dag! Hon är min kollegas svågers fru!
Eller, med andra ord, min kollegas syster.
I det läget finns det bara en sak att säga till min nya kompis:
”Ursäkta, jag måste be om ursäkt! Jag upptäckte just att det var din fru jag blottade mig för i förrgår.”
Men det säger jag inte.
Jag skriver ett helt jädra kåseri om det i stället.

 
Dela med dig av denna artikel på: