Du är här

2016-09-03 - Hörnan

Krönikan: Drömhuspaniken

För tre veckor sedan påstod jag kaxigt och självsäkert att jag bara upplever stress i trafiken.
”Bullshit!” fnyser mitt tre veckor äldre jag. Sedan dess har det nämligen visat sig att jag är mycket vekare än så. Allt som krävs för att stressa upp mig är att
a) ha hittat drömhuset,
b) veta att budgivningen startar när som helst, och
c) få reda på att vi saknar lånelöfte.

Hur fasiken, undrar du, kan man ge sig in sitt livs största affär utan att ens ha koll på om man får ta ett bolån? Äsch då, det var ingen konst! Du behöver faktiskt inget lånelöfte för att delta i en budgivning.
Allt som krävs är att du själv t-r-o-r att du har ett.

Två månader tidigare, i juni, knallar vi in till ett förbokat möte på hustruns bank där handläggaren tar hela vår fina siffersamling (lön, lån, personnummer, kreditupplysning, skostorlek och sånt där) och kör ner den i bankens magiska mixer. Vi lämnar pengabingen med en trevlig utskrift i näven och siktet inställt på husjakt.

Veckorna går, sommaren svänger förbi – och så en dag poppar drömhuset upp framför näsan på oss.
På en tisdag får vi veta att vi är välkomna på visning samma torsdag.
På onsdag påstår en gör-det-själv-uträkning på bankens hemsida att vi kan få mycket högre lånelöfte än vi blev lovade i juni.  Vi mejlar in en ny ansökan och får svaret att de ska återkomma till oss. På torsdag är det dags för visning – och mäklaren meddelar att budgivningen kommer ske någon gång redan nästa dag. 

Eftersom fruns bank inte svarat än blir det första jag gör på fredagsmorgonen att sitta 35 minuter i telefonkö. Vår lokala bankhandläggare är på semester, så jag hamnar hos en dam i Stockholm … och hon är inte imponerad av vår kalkyl. Inte alls. Hon nöjer sig inte med att underkänna vår nya ansökan utan börjar också ifrågasätta den gamla. Efter en skräckinjagande samtalskvart levereras dödstöten:
”Men du vet väl att ni inte har något lånelöfte? Er ansökan från i juni är bara inlagd i systemet.”

Om du någon gång stått i startgroparna för en budgivning där mäklaren kan ringa vilken sekund som helst … ja, då vet du hur snopet det skulle kännas att få höra att du inte får vara med. Jag lägger på och börjar rusa runt i cirklar. Nu är det bråttom, bråttom, bråttom! För att ens överväga ett lånelöfte kräver skeptiska damen in kopior av mitt anställningsavtal, min deklaration, mina tre senaste lönebesked och… nämen vänta lite nu, vad håller jag på med? Jag har ju en egen bank i Trehörningsjö!

En halvtimme senare är allt klart. Tresjöfolk kan man alltid lita på, och jag lovar mig själv att aldrig vänsterprassla med hustruns bank igen.
När budgivningen startar är vi taggade – men är ändå nära att klanta till det. I 141 olidliga minuter sitter jag snällt och väntar på att bli uppringd innan det går upp för mig att den här mäklarfirman låter budgivarna ringa in själva. Då, just som den enda återstående konkurrenten har fått segervittring, rusar vi huvudstupa in i racet och knätacklar dem av banan. (Förlåt!).

Plötsligt är vi husägare. Om en månad är det dags att ta emot nyckeln och vinka farväl till vår lägenhet i Bonäset. Redan på tisdag är det visning där – så den som vill snoka efter skelett i min garderob har bokstavligt talat chansen nu.
Hög tid för mig att städa, alltså.
Trevlig helg!

Dela med dig av denna artikel på: