Vi snackar nämligen om ett ord som klottrats över hela stan av en sprejburksbeväpnad huligan. Att bli hörd och sedd lär vara precis vad busen vill, så det ska jag inte bjuda på.
I stället tänker jag låtsas att det ord som klottrats överallt är ”Trams”.
Den här stan är fylld av trams. Det står trams på konstverk i hamnen, på väggar, elcentraler och bänkar. Det står till och med klottrat tvärs över glaset till en busskur som är något av ett mysterium i sig. Varje vecka byts reklamaffischen i glaset ut – och varje nytt reklambudskap försvinner bakom ”TRAMS” skrivet med feta röda sprejfärgsbokstäver. Hur kommer det sig? Är ordet omöjligt att skura bort? Är affischbytaren sprejfärgblind? Har kommunen och bussbolaget fastnat i en årslång tvist om vems ansvar det är att hålla rutan ren? Vet annonsörerna om läget? Får de rentav en särskild trams-rabatt?
Klottret förföljer mig utmed Järvedsleden, där det besudlat en massa lyktstolpar i skogen – vilket jag tolkar som att sprejburksvandalen antingen bor i området eller har fäbless för långpromenader. Om man i stället tar skogsstigen utmed havet, och passerar Jerfveds herrgård, kommer man till slut fram till en liten bänk bland grönskan – och på den står det också ”TRAMS”.
Säga vad man vill om den här vandalen, men man kan inte kalla mänskan lat.
Frågan är vad motivet är? Döljer det sig något slags budskap här? Det verkliga ordet – om det nu är ett ord – finns inte med i någon ordlista jag sökt igenom. Det påminner om ett mansnamn men saknar i så fall första bokstaven. Det kan vara ett slanguttryck, men är i så fall inget uttryck som internet känner till, och det fåtal träffar Google ger gör mig inte mycket klokare. Varför skulle en klottrare i Örnsköldsvik marknadsföra en sameby i Sorsele, en cykeltillverkare i Kansas eller en indonesisk youtubekanal?
Jag blir inte direkt mindre förvirrad när det visar sig att ordet står för ”kvasitidsmedelvärdesbildning där man söker att skilja ut de turbulenta komponenterna av flödet för att kunna representera dem med någon form av turbulensmodell”.
Ska jag tolka det som att klottraren är ett matematiskt geni, hängiven det nobla uppdraget att sprida sina kunskaper till omvärlden genom kryptiskt klotter på en bänk i Alneskogen?
Först efter månader av grubblerier inser jag vem vandalen påminner mig om:
Min svärfars hund.
Den är för liten för att ens kunna klå en katt i ärlig kamp, men det hindrar den inte från att gläfsa efter allt som rör sig. Den tror sig äga varje plats den kommer till och blir alltid lika upprörd när den får korn på andra livsformer. Då blir dess reaktion att sniffa på det nya – och sedan pissa på det.
När stanken sprider sig kan den slappna av och känna sig som hemma.
Så kära sprejburksvandal: Jag vet inte vem du är, men nu förstår jag vad du gör.
In en värld av revirpinkare ger du ett ansikte åt inkontinens.
Lägg av med det är du snäll.