Du är här

2016-08-20 - Hörnan

Krönikan: Monstren ger mig bättre flås

Tre söndagar i rad har jag och min fru spenderat tre timmar på cykel, utforskat parker och skogsområden, påmints om att hela Örnsköldsvik är en uppförsbacke och återvänt svettiga till vår lya.
Vad har fått oss att plötsligt motionera ihop? Är det beordrat av en doktor eller mestränar vi inför Vätternrundan?
Inte alls – vi spelar dataspel!

 
Jajamen, vi är två av de drygt 100 miljoner spelare som under den senaste månaden laddat ner ”Pokémon Go”. Spelet är simpelt, barnsligt – och skitkul ända tills du blir påkommen av vuxna människor med att spela det. Då stelnar du till och rodnar tills du inser att de bilförare som rullar in bakom dig på Postens parkering är här av samma skäl som du:
För att hämta pokébollar.
 
Barn som spelar kan skylla på att de är barn och vuxna under 33 kan skylla på nostalgi eftersom pokémonfenomenet brakade lös under deras uppväxt. Föräldrar kan skylla på att de spelar med sina barn, eller för att bräcka sina barn … och resten (min barnfria 37-åriga kollega, till exempel) kan skylla på att alla andra spelar.
 
Så hur förklarar man spelets tjusning för de ännu icke frälsta?
Som orientering där kontrollerna kan gömma sig eller smita. Som en skattjakt med GPS; geocashing inlindad i ett populärkulturellt fenomen. Drivkraften är i grunden densamma som när du samlar frimärken, mynt eller jakttroféer, med skillnaden att troféerna i dataspel bara syns på en skärm. Det väcker skepticism hos många icke-spelare.
”Men ni får ju inte ut nåt av det!" utbrister de frustrerat. ”Inget som är på riktigt!”
 
Och det stämmer ju – på samma sätt som du sällan får någon riktig belöning när du vinner i Monopol eller bowling eller bestiger Skuleberget. Principen är densamma: Du tar dig an en utmaning, anstränger dig för att klara av den och lapar girigt i dig av de signalsubstanser som hjärnans belöningssystem kickstartar när det går vägen. Sådana substanser struntar i om belöningen är fysiskt påtaglig eller digital.
Men en liten skillnad är förstås att Pokémon Go förstör liv – åtminstone enligt kvällstidningarnas rubriker. Här är några av dem:

”Körde bil och jagade pokemón – blev av med körkortet”
”Spelade Pokémon – gick vilse”
”Snubblade över dörrstopp i jakt på Pokémon – vrickade foten”
 
Bilföraren är svensk, de vilsekomna är britter och fotvrickaren amerikan. Låt mig nu byta ut några ord per rubrik:
 
”Körde bil och sms:ade – blev av med körkortet”
”Var på utflykt – gick vilse”
”Snubblade över dörrstopp när hon läste tidningen – vrickade foten”
 
Jag törs lova att allt det där också hänt, någonstans i världen, men att rubrikerna uteblivit eftersom det är mycket mer vanskligt att skriva säljande artiklar om farorna med tidningsläsning. Folk har faktiskt aldrig behövt ta hjälp av ett mobilspel för att sätta sig själva i trubbel – men Pokémon har äntligen gett all världens klantarslen något legitimt att skylla på.
Som ett av dessa klantarslen utbrister jag ”Hallelujah!” och spelar vidare.
 
Dela med dig av denna artikel på: