Du är här

2016-07-09 - Hörnan

Vårt första år som gifta

På måndag har jag varit gift i ett år. Det är 39 år färre än kungaparet och 89 år från världsrekordet – men det är också nytt rekord för mig och frugan. Relationsmässigt är det, tack och lov, väldigt lite som har förändrats från dagen före bröllopet till dagen efter. På andra fronter, däremot, har jag märkt av tydliga förändringar sedan ringarna kom på plats.

 
För det första: Ingen frågar längre hur jag har det. Det låter negativt, men det är det inte – för i stället undrar de hur vi har det. Frågan om hönan och ägget dyker upp, för jag kommer också på mig själv med att spontant svara i vi-form när jag får du-frågor. Det blir ju naturligt att göra så när allt i den enas liv också berör den andra. I stället för att bara utgöra 100 % av mig själv får jag nu vara ena halvan av något dubbelt så bra.
 
För det andra: Jag har ställt till det för brevbäraren. Att få ett nytt namn tar bara en sekund, men att bli av med det gamla är en annan femma. Det klamrar sig fast vid kuvert, prenumerationer, mejladresser, artikelmallar, kundregister, bostadsköer, bankkort, anställningsdatabaser och på min egen tungspets varje gång jag av misstag svarar ”Hägglund” i telefon. Tanken på allt krångel som ett tillbakabyte skulle innebära gör oss ännu mer motiverade att leva lyckliga tillsammans i alla våra dar.
 
För det tredje: Folk tar för givet att vi väntar smått. Det känns som om jag inte längre kan säga saker som ”om sex månader” eller ”doktorn sa att…” utan att någon skuttar fram bakom ett hörn och vrålar ”Vaaa? Ska ni ha BARN?”
När en kollega meddelade att hon var gravid hojtade en annan ”nu är det bara du kvar, Tobbe!” och hustruns tjejmaffia har med eftertryck förkunnat att de vill ha en bebis att gulla med. De sa det med tonfallet hos någon som beställer en hamburgare med extra lök på Max, så jag får känslan av att jag och frun inte har så mycket att säga till om i frågan.
 
Starkast intryck gjorde en glad dam som klev in på 7ans kontor och hälsade mig med orden ”är det nån bebis på gång eller behöver jag be?”.
Först trodde jag att hon frågade om hon måste be mig att göra min fru gravid. Vad svarar man på det? Jag vill ju gärna ge folk vad de ber om, men i det här fallet kanske min fru också borde få vara med och tycka till? Önskemålet kom lite oväntat, för de flesta läsare brukar nöja sig med att be om gamla tidningsexemplar eller fruktskålsbananer.
”Tyvärr har vi inga bebisar för tillfället”, sa jag. ”Går det bra med en banan i stället?”
 
Eller, rättare sagt, så skulle jag nog ha svarat om det inte gått upp för mig att jag missuppfattat frågan. Det var förstås inte mig damen tänkte rikta sina böner till!
Eftersom det gått ett år av äktenskapet utan ett enda kåseri om ultraljud, barnvagnsinköp och blöjskräck var damen orolig för oss. Därför erbjöd hon sig att råda bot på vår barnlöshet genom förbön.
Det var så snällt tänkt att jag inte kom mig för att säga ifrån – så nu sitter det en välmenande dam någonstans på vår jord och ber till Gud om att våra preventivmedel ska sluta funka.
 
Trevlig sommar!
 
Dela med dig av denna artikel på: