Du är här

2016-07-02 - Hörnan

Krönikan: Ta inte ut din sorg i förskott

Befann du dig i övikstrakten i måndags? Då vet du att himlen grät som om den råkat investera hela sin förmögenhet i pund dagen före Brexit.

Jag kanske också skulle ha gråtit kvällen innan om jag vetat att jag skulle stappla in på jobbet nästa morgon och se ut som om jag trillat i sjön. (Jag hade tagit med mig ett par torra byxor, men eftersom det regnat in i väskan var de lika blöta som de jag hade på mig).
Tack och lov har jag ett genialt knep som möjliggjorde för mig att leva lycklig ända fram till måndagsmorgonens plaskvåta cykeltur:
Jag kollar aldrig väderprognosen.

Efter åratal av grävande journalistik kan jag nämligen avslöja att vädret gör som det vill.
Det faller inte för smicker, skräms inte av hot, lockas inte av mutor och vägrar lyssna till resonabla argument om tidsbokning av störtskurar. Hur effektivt det är med regndans törs jag inte testa, för om vädret tvingas se mig dansa är risken stor att solen aldrig mer går upp.
Med andra ord kan jag inte påverka hur vädret blir – och det jag inte kan påverka fokuserar jag hårt på att inte fokusera på. 

Kruxet är förstås att vi inte själva kan bestämma hur vi ska må, känna och reagera. Om man vet att det kommer vara 30 grader kallt när jag man cyklar in till jobbet nästa dag blir det svårt att inte tänka på det – men när det väl hände i vintras hade jag ingen aning om hur kallt det var förrän jag kom fram. Det medvetna valet att inte glutta på termometern gjorde att jag slapp undan allt obehag utom de där 20 minuterna på cykel.

All energi vi lägger på grejer bortom vår kontroll går rakt ner i avloppet och skulle göra så mycket större nytta på annat håll.
Hopp är glädje som du lånar från framtiden, och det lånet är räntefritt.
Oron är sorg som du tar ut i förskott, och det är aldrig värt det.
I orons fall heter återbäringen lättnad, men lättnad blir sällan eller aldrig så upplyftande att all oro dessförinnan plötsligt känns värd besväret. Hoppets restskatt kallas besvikelse, och den är en obehaglig bekantskap – men jag lever hellre full av hopp och blir besviken ibland än att leva i hopplöshet för jämnan.

Jag försöker finta bort min oro genom att alltid utgå ifrån att allt kommer gå bra tills motsatsen bevisas, och för det mesta får jag ju rätt. För det mesta störtregnar det inte när jag cyklar, för det mesta blir jag inte utelåst och för det mesta kraschar varken datorn eller bilen. Dessutom behöver jag inte oroa mig över saker för att vara förberedd på dem.
En reservnyckel på jobbet, en backup av datorns familjefoton och ett välanvänt säkerhetsbälte kräver varken möda eller vånda.

Införskaffandet av ett vettigt regnställ låter också som en rimlig åtgärd … men eftersom jag klassar det som klädshopping (huvva!) har jag skjutit upp ärendet i ett årtionde eller så.
Fram till dess att jag får tummen ur tänker jag döma ut det som fusk att vaccinera sig mot surblötan med vattentäta brallor.

 
Dela med dig av denna artikel på: