Du är här

2016-07-16 - Onside med Jonas
Jag och Pär Edblom, min gamle grannkompis från Näset, som återvänder hem till Modo Hockey efter en tid i andra klubbar runt om i landet. Foto: Håkan Nordström

Vad är det bästa med Örnsköldsvik?

”Modo Hockey, skriv Modo Hockey”, hör jag en röst säga inom mig. Visst, klubben ligger mig verkligen varmt om hjärtat, vi har tillsammans gått igenom både härliga och otrevliga stunder genom åren (just nu går vi igenom den tuffaste) och därför borde kanske Modo Hockey vara det självklara svaret och det som ska dyka upp först i mitt huvud.

Men i skrivande stund så är det en ny och annorlunda känsla som infinner sig när jag tänker på mitt Modo Hockey. Jag vet att det har något att göra med datumet första april och jag tror ni vet vad jag menar. Uttåget ur SHL.

Så i detta nu är sommaruppladdningen för nästa säsong inte lika upphetsande som inför en ”vanlig” säsong, Silly-Season är inte lika het och längtan till seriestarten är inte lika stark. Men jag vet att i början av september då allt drar ihop sig på riktigt då kommer allt tillbaka igen, känslorna, ett hundraprocentigt engagemang och ett stort revanschsug. Så trots att hjärtat stannade upp under några minuter den där kvällen i april så lovar jag er att det här Modohjärtat aldrig kommer sluta pumpa.

Jag håller även sommaren i Örnsköldsvik som något heligt, närheten till skogen, havet och lugnet är viktigt för mig. Att sitta vid havets rand och både se och höra hur vågorna slå mot stranden, det är magiskt. Där kan jag sitta i timmar och bara njuta.
Att sedan Höga kusten, Ulvön och Gullvik bara finns i närheten gör ju inte saken sämre direkt.

Men trots att sommaren är en härlig tid så är det inte bara guld och gröna skogar hela tiden, det är även en påminnelse om vilka hinder som finns i mitt liv på grund av min sjukdom. Att en het sommardag kunna hoppa från bryggan i en blank sjö och svalka av sig, det är en omöjlighet för mig. Det som var någorlunda möjligt att göra i mina yngre dagar, som att kicka boll, fiska och spela boule, det blir nu för tiden helt från åskådarplats. Visst, nu är det ingen nyhet för mig direkt, men visst kan det både kännas jobbigt och frustrerande ibland att bara sitta vid sidan om.

Om jag ska nämna två sommaraktiviteter som har berikat mina somrar genom åren så har havet varit en gemensam nämnare. Rotsidan, ett naturreservat som ligger runt Nordingrå, är en kuststräcka med platta klippor och stenhällar som det går att åka rullstol på. En sommar, efter lite offroad-körning, tog jag mig ända ned till havskanten, härlig känsla må jag säga.
Att vara på havet är en annan typ av känsla som jag har svårt att beskriva i ord. På havet, då menar jag inte Ulvöbåten-vara-på-havet, utan att sitta i öppen båt där vågorna slås sönder en efter en och skvätter havsvatten på mig.
I Norrfällsviken finns möjligheten att åka en båttaxi som är anpassad för att ta rullstolar. Så det var ju något jag bara var tvungen att testa en sommar och visst infriades förväntningarna.

Men innan jag drar ut till havet måste jag nämna Pär Edblom, som återvänder hem till Modo Hockey efter en tid i andra klubbar runt om i landet. Pär och jag är uppväxt i samma by, Näset, där vi bodde grannar och där landhockey stod högt upp på schemat. Här snackar vi verkligen ”Grannens grabb” med ett starkt Modohjärta. Ibland var vi ett stort gäng grabbar från byn som härjade och då var det en salig blandning av bollar, stolpskott och måljubel i ett moln av grus och sand. Då var det verkligen plattan i mattan på elrullstolen som gällde.

Det var en rolig tid. Trots allt. 

Kör hårt!


 

Dela med dig av denna artikel på: