Mot Serbien vidare mot Sverige

När vi hade klivit av bussen vid polisstationen delades vi återigen in i grupper med 50 personer i varje grupp.Det var ungefär 50 olika grupper i slutändan och jag tillhörde lyckligt nog den 12:e. Polisen började sända iväg grupperna med en halvtimmes mellanrum.
Detta gjordes för säkerhets skull. Det blev vår tur och det var dags att gå. Vi gick kanske 8 km och till slut kom fram till tågstationen, som låg längs gränsen där vi möttes av polisen.

Återigen blev det dags för gruppindelning. Eftersom vi nu var tvungna att vänta till kvällen, så blev vi visade till ett läger som låg endast 200 meter ifrån tågstationen. Där fanns en del internationella organisationer som kunde hjälpa oss. Vi fick mackor och vatten.

Vid 23-tiden skulle tåget komma. Vi betalade cirka 20 Euro till polisen för att få åka med och det var dags för nästa etapp, Serbien.
Tågresan till Serbien var ingen drömresa. Vi var många människor som packades tätt och det var möjliga åldrar på dom resande som skulle vidare till Europa.

Det kändes inte rätt att sitta ner när det fanns barn som behövde sittplatsen mer än mig. I fyra timmar stod jag upp för att några barn skulle få sitta ner och slippa gråta så mycket.
Det var så jobbigt att höra de förtvivlade barnskriken.

Jag var ensam under den här tågresan och jag kände ingen. Jag frågade mig runt var de andra tänkte ta vägen, men ingen hade planer på Sverige. Det var bara jag. De andra skulle till Danmark, Tyskland och Norge. Jag kunde inte sova någonting under den tågresan, men som tack för min ödmjukhet fick jag vatten och kakor för att få ny energi för nästa resa. Jag var nu framme i Serbien.