Hörnan

Krönikan: Nakenbilder i min beundrarpost

Det bästa med jobbet som lokaltidningsreporter är förstås att man blir universellt älskad, hyllad och nästan världsberömd.
Jajamensan – du skulle du se min jobbmejl en vanlig måndagsmorgon.
Ojojoj, vad den svämmar över av beundrarpost och spännande förslag!
Alla vill hjälpa mig, lära känna mig eller ge mig en himla massa pengar.

Jajamensan – du skulle du se min jobbmejl en vanlig måndagsmorgon.
Ojojoj, vad den svämmar över av beundrarpost och spännande förslag!
Alla vill hjälpa mig, lära känna mig eller ge mig en himla massa pengar.

Just denna måndag ligger det 82 olästa mejl och väntar på mig när jag väl bankat liv i jobbdatorn.
Ett av de första jag öppnar är från nån snubbe som kallar sig L’Easy (troligen hiphopare) som vill låna mig tiotusen. Schysst! Tusenlappar och hiphopare kan man ju aldrig få för många av.
Nästa beundrarbrev inleds kort och kärnfullt:
”Jag har varit i kontakt med Kliklån och såg till att du kan söka 40 000 kr.”
Nämen shit vad snällt. Hur kunde han veta att 40 000 spänn är precis vad jag alltid önskat mig?
Ett tredje fan vet faktiskt mer om mig än jag gör:
”Du är kreditvärdig! Nu kan du få godkänt ditt lån upp till 500 000 kr, snabbt och enkelt.”
Coolt – en stalker som snokat fram hur min privatekonomi ser ut! Vid närmare eftertanke är det nog just en halv miljon som jag alltid har velat ha.

Men å andra sidan: Varför låna det man lika gärna kan få? Fantastiskt nog har både Wilson Shelley och Muhenda Stella hört av sig just i dag, inom loppet av samma timme, för att dela sina miljoner med just mig!
Och då har vi inte ens nämnt alla dessa rika änkor som inget hellre vill att jag ska ärva deras gubbar. 
Mejlrubrikerna visar att fansen också bryr sig om min image (”Ta hand om din hemsida!” ), hur jag klär mig (”T-shirt med tryck för 19:95!”), vad jag dricker (”Möt våren med rosé!”) och, inte minst, om min hälsa. Min internationella beundrarskara (som av någon anledning främst består av polacker) ger förslag på alla möjliga piller som jag borde ta och den polske urologen Dr Tomasz Sobota månar väldigt mycket om hur min skrevregion fungerar.

Sist men inte minst hittar jag ett mejl med rubriken ”Hej, skulle du vilja träffa mig?”. Det är från Amanda, 32, som har skickat med en jättefin bild på sig själv utan kläder. Jag stirrar med stora ögon – för bakom henne på bilden ligger ju samma sorts soffkudde som vi har hemma i vardagsrummet! Fel färg, men ändå… vad är oddsen? Man kan ju bli exalterad för mindre.
Amanda själv känner jag däremot inte igen, så jag fotar av henne med mobilkameran och skickar bilden till min fru.
”Hej älskling!” skriver jag. ”Det är nån Amanda som vill träffa mig. Är det nån du känner?”
Frun säger nej.

Publicerat