Du är här

2016-05-14 - Hörnan

Krönikan: Bryr sig vädret när jag dör?

I ett avlägset 90-tal, när familjens tjock-tv inte rymde en enda barnkanal och internet bara var en fluga, var vi ungar hänvisade till SVT:s barnunderhållning som dominerades av lerpingviner, tjeckiska dockor, män i björndräkt, kvinnor i kodräkt och sluddrande tandlösa barn som sjöng dagens visa för oss medan vi höll för öronen.

I denna svåra tid framstod Disneys senaste tecknade långfilm som höjdpunkten på hela året.
VHS-kassetter med disneyfilmer spelades om och om igen tills jag kunde rabbla repliker utantill – och självklart tog jag intryck av vad jag såg. Inte minst av hur problemen löstes.

Skönheten och odjuret: Skurken faller ner från ett hustak och dör.
Lejonkungen: Skurken faller ner från en klippa och blir uppäten av hyenor.
Herkules: Skurken faller ner från en klippa och dras ner i dödsfloden Styx.
Tarzan: Skurken faller ner från trädtopparna med en liansnara om halsen och bryter nacken.
Ringaren i Notre Dame: Skurken faller ner från ett kyrktorn, landar i smält koppar och dör jättemycket.

Vad kan vi lära oss av detta?
För det första: Disney har verkligen gjort en berömvärd insats för att belysa risken med fallskador!
För det andra: Konflikthantering är jätteenkelt. Om motparten dör så blir allting bra.

Det tipset är Disney inte ensamma om att förmedla – långt ifrån. Fiktionens värld är ett enda långt pärlband av protagonister som åstadkommer lyckliga slut genom att ha ihjäl sina motståndare. Bland offren finns Ymer och Trym i nordisk mytologi, Medusa och Minotauros i den grekiska, hela Sodoms befolkning, halva Mordors befolkning, varannan styvmor i folksagorna, Rödluvans varg, snaskhusets häxa, Greve Dracula, riddar Kato, datorn HAL, bondskurken Blofeld, hajen i Hajen, Terminatorn i Terminator, uppnäsan Voldemort och bakterierna i halstablettsreklamen. Otaliga skurkar kan vittna om samma bryska öde – och om hur deras bortgång förbluffande ofta följs av hastigt uppklarnande väderlek.

Den världsbild som serveras är väldigt lättsmält – och just därför väldigt lockande. 
Präglas vi av den när vi växer upp? Självklart. Släpar vi med den in i vuxenlivet? Alltför ofta. Vi ser på Nyheterna och Star Wars med samma svartvita blick, och om det inte framgår tydligt vem som är ”good guy” och ”bad guy” i en konflikt blir vi stressade. Vi låter människors sämsta egenskaper definiera dem. Mobbaren, skattmasen, chefen, exet, gnällgrannen, brottslingen och politikern från fel parti blir alla karikatyrer vars handlingar inte förlänas djupare analys än ”dum i huvet” eller ”psykobitch.” 

Jag kan inte kräva av all fiktion att den i uppfostringssyfte ska lösas vid ett förhandlingsbord – men du och jag kan kräva av oss själva att vi ska inse skillnaden mellan saga och verklighet.
I verkligheten duger inte ”ondska” som enda motiv att ställa till med elände för andra. Det räcker inte ens med hämndlystnad eller hat. Jag måste dessutom bli kvitt min medkänsla och min förståelse för den jag utsätter. Jag måste blunda för allt vi har gemensamt; för att samma regnbåge av känslor bor i oss båda två.
Hur når jag den punkten?
Den snabbaste genvägen dit är tveklöst övertygelsen att personen framför mig är en ”bad guy”.
Med andra ord: Blotta tanken på ondska hos andra föder ont i oss. Och det onda vi gör lockar fram ont i andra… och aldrig någonsin tar det slut.

Låt oss därför, en gång för alla, lämna sagornas konflikthantering i sagovärlden.

 
Dela med dig av denna artikel på: