Nyheter/Reportage

Ny kyrkoherde med lång livserfarenhet

Det tog lång tid innan Janet Eriksson fann sitt kall, men därefter gick det fort. Samma år som hon fyllde 50 blev hon prästvigd och nu under vårvintern tog hon över ansvaret för Nätra-Sidensjö pastorat, och dess drygt femtusen själar, i sin roll som kyrkoherde.

Tron har alltid funnits i Janet Erikssons liv. Under de första 46 åren handlade det dock inte om ett yrkesval och ett kall, utan en privat tro på Gud.
Janet började yrkeslivet som undersköterska, läste senare till behandlingsassistent och vidare till terapeut. I rollen som sjukhuspastor i Östersund stöttade hon våldsutsatta kvinnor och senare, efter att Janet blivit präst arbetade hon vid Svenska kyrkans familjerådgivning i Örnsköldsvik och som yrkeshandledare för stiftets räkning.

Hela tiden var människan i fokus, men tankarna var även på Gud och tron.
– Jag hade länge en längtan att läsa till präst som jag inte berättat för någon om. Den längtan växte, men det gjorde samtidigt en oro att tiden då det skulle vara möjligt var förbi, säger Janet och berättar att hon till slut tog mod till sig, slog numret på telefonen och ställde frågan: Är jag för gammal för att läsa till präst?
– ”En ung flicka på 46 – det är klart att det inte är försent att läsa till präst.” Det var svaret jag fick. Jag bara jublade – det var ren lycka. Den känslan gjorde att jag visste att jag valt rätt.

Familjen flyttade således till Örnsköldsvik, där maken fått ett nytt jobb, och Janet pendlade till Umeå för sina präststudier.
– Jag har pluggat mycket tidigare, men det här var nog det kämpigaste jag gjort. Året jag läste hebreiska – det året gick jag nog på ren tjurighet. Annars var det mesta roligt, säger Janet som snabbt tog sig igenom studierna och prästvigdes samma år som hon fyllde 50.

Nu, sex år senare, är hon kyrkoherde i Nätra-Sidensjö pastorat och välkomnades vid en stämningsfylld högtid ledd av biskop Eva Nordung Byström i Nätra kyrka.
– Det är mycket nytt att lära – det är ett spännande, intressant och krävande arbete. Till skillnad från att vara präst är det ett annat ansvar och mycket mer administration.

Sammanlagt handlar det om strax över 20 anställda – och naturligtvis församlingarnas medlemmar vars antal ligger på drygt femtusen.
– Jag har alltid jobbat nära människor i alla mina yrken och det gör jag här också. Jag har det där med terapi och själavård i hjärtat. Varje människa är en sådan spännande berättelse. Det som är så speciellt med prästyrket är att det handlar om livet från vaggan till graven – hela den vägen får man möta människor, säger Janet och berättar att hon just kommit från ett dopsamtal och snart ska prata om en kommande begravning.

I alla typer av situationer, i glädje liksom i sorg, ska hon ledsaga sin flock och hon tror att såväl den tidigare arbetslivserfarenheten som hennes privata erfarenheter kan hjälpa henne i det jobbet.
– Min tro på Gud har jag haft ända sedan jag var jätteliten, men den förändras beroende på vad man möter i livet. Gudstron har alltid funnits, men gudsbilden har förändrats. När jag var yngre trodde jag att gud skulle fixa mer. Idag är gudstron nog mer grunden jag står på. En fast grund, som även om livet vacklar ligger stadigt där. Gud finns vid min sida och bistår med kraft och hjälp i det som ska göras. Och jag är aldrig ensam. Även om känslan att jag är ensam kan finnas så vet jag alltid att gud finns där – det är en övertygelse jag har. En gud som tål alla våra känslor och uttryck, även ilska, förtvivlan och smärta, säger Janet och fortsätter:
– Jag har också insett att det inte finns så många enkla svar. Ju äldre man blir desto mer ”å ena sidan – å andra sidan”, tänker man. Man inser att det inte är så svartvitt som man trodde när man var ung, utan att det är mer gråzoner i livet. Men gud finns även i gråzonerna. Är man medveten om gråzonerna som finns ger man inga färdiga lösningar utan står vid människors sida

Färdiga lösningar vill hon heller inte ge angående hur pastoratet ska styras. Trots att hon är väl bekant med området och bott i Köpmanholmen ett antal år tycker hon att eventuell utveckling får ta den tid den tar.
– Jag är ny här och då får man skynda långsamt. Ha en lyhördhet, se vad behoven är och försöka att möta upp dem. Än så länge går jag mest omkring och lyssnar och försöker att bli någorlunda varm i kläderna, säger Janet och fortsätter.
– Tillsammansperspektivet är viktigt för mig. Jag vill leda arbetet i nära samarbete med arbetslaget; med personalen, medlemmarna, de förtroendevalda och Gud. Och jag vill att alla ska känna sig välkomna i kyrkan. Det ska finnas utrymme för dialog och utveckling. Och för reflektion.

Publicerat