Hörnan

#Stötta grannens grabb!

”R.I.P. Övik”
Så löd en av kommentarerna på nätet när det stod klart att Örnsköldsviks stolthet åkt ur högsta serien för första gången på 31 år.
Nu, när tårarna torkat och svordomarna börjar klinga av, är det dags att reda ut vad Modos degradering faktiskt innebär.
45 förlorade miljoner? Ja.
Spelarflykt? Utan tvekan.
Människor i och omkring klubben som förlorar sina jobb? Sorgligt nog.
 
Men det talas också om hur degraderingen blir ett slag i magen på det lokala näringslivet. Om alla intäkter och skattekronor som kommer att gå förlorade när vi öviksbor inte längre rullar in till centrum, laddar upp på restaurang, köper korv i pausen, spontanhandlar halstabletter efter att ha skrikit oss hesa och antingen firar eller gråter ut på en bar strax efteråt. Konsekvensen av denna nya, postapokalyptiska världsordning förutspås bli kollektiv depression, ett stukat näringsliv och en sinande kommunkassa med nedskärningar bakom hörnet.
Men vem har makt att avgöra om det blir så här?
Svaret är givet: Du och jag. Vi och våra grannar.
 
Hockeykulturen i Örnsköldsvik är urstark, och har faktiskt aldrig varit beroende av kända namn på tröjorna. Våra publikfavoriter är hemsnickrade kämpar som Magnus Wernblom, och vi älskar Peter Forsberg lika mycket för hans vinnarskalle och raseriutbrott som för hans gudabenådade hockeykvaliteter.  Och, förstås, för att han är ”vår Peter”. Tjurskallen från Domsjö.
Därför tänds en låga inom mig när jag läser ordföranden Tomas Bybergs ord om den juniorsatsning som väntar nästa säsong:
”Här ska grannens grabb spela.”
 
Till hösten har vi chansen att få återse det Modo som vi en gång lärde oss att älska. En underdog; ett kämparlag där grannens grabb står i centrum och där varje vinst känns som Davids seger över Goliat.
Det är ett lag jag som mycket hellre ser än ett gäng importstjärnor som gång på gång misslyckas att motsvara på förhand höga förväntningar. Jag, som brukade cykla till varje match i Kempis för att se Tommy Pettersson och en tonårsfjunig Tobias Enström, kan inte påstå att jag har känt hjärtat bulta på samma sätt för T.J. Hensick och Maxim Lapierre.

Idag bultar hjärtat för den mörbultade underdog som står inför uppgiften att likt fågel Fenix resa sig ur askan. Därför ger jag ett löfte till grannens grabb, och till hela bygden:
Jag tänker gå på fler Modomatcher nästa säsong än jag har gjort i vinter.
 
Nu utmanar jag dig att ge ett eget löfte!
Att #stöttagrannensgrabb, som det heter på hashtagspråk.
Vårt första mål är givet:
På den första hemmamatchen i höst ska vi klå det publiksnitt, 4857, som Modo hade i högsta serien ifjol.
Det fixar vi. Jag kommer vara på plats, klädd i en alldeles för stor Modotröja.
Visst ses vi där?
 
 
 
Publicerat