Vad fick mig att inse fakta, undrar du?
Att alla småungar från grundskoletiden har vuxit om mig?
Att jag frivilligt väljer P1 i bilradion och norpar Aladdinaskens körsbärslikör?
Att jag inte fattar poängen med Snapchat och tycker det är skitsvårt att stava till Swish?
Allt det där är i och för sig sant, men tungan på vågen var insikten att min moralkompass blivit bli lika omodern som en VHS-kassett med gymping.
Och det är inte konstigt – för jag fick ju ärva den av farsan!
(Moralkompassen, alltså. Jag förnekar bestämt allt samröre med den där VHS-kassetten).
Pappas generation, 50-talisterna, sammanfattas så här av framtidsforskaren Peter Majanen:
”De behöver inte ha så jäkla kul hela tiden.”
Fascinerad läser jag produktbeskrivningen för en stereotyp 50-talist: Strävsam, sparsam och återhållsam. Programmerad att jobba mycket och skryta lite. Övertygad om att genvägar är senvägar, att framgång förtjänas steg för steg och att ett gott samvete är den bästa huvudkudden.
Jag dubbelkollar mitt födelseår: 1987.
Otroligt – det måste ju göra mig till världens yngsta 50-talist!
Först nu, när det börjar sjunka in att alla faktiskt inte är programmerade med samma syn på moral, går det upp för mig hur starkt min begagnade moralkompass har präglat mig.
Hur den styr vem jag respekterar, ser upp till och strävar efter att efterlikna.
Hur darrig jag blir vid tanken på att förknippas med de skällsord jag fruktar allra mest:
Bortskämd, slösaktig och skrytig.
Hur jag gnisslar tänder i närheten av dem som mycket hellre talar om sina rättigheter än skyldigheter.
Hur jag hyser mycket större beundran för dem som lever fattigt och vänder på varje slant än för dem som jobbat sig rika och sätter sprätt på mer än de behöver.
Dina framgångar kan vara imponerande, men i det ögonblick som du börjar skryta om dem har du förlorat min respekt.
Inte konstigt att jag känner mig så vilsen i min egen nutid.
En tid där det är viktigt att bli känd, men skitsamma hur det går till.
Där vi vill ha belöningen först och göra rätt för den mycket senare.
Där vi fyller våra liv med prylar vi inte äger; köpta på kredit, och sätter oss i skuld för att visa hur rika vi är.
Allt jag lärt mig undvika har blivit eftersträvansvärt.
Så nu sitter jag här, med näven i vädret, och muttrar nånting om bättre tider.
En blivande surgubbe har talat ut.