Du är här

2016-03-19 - Hörnan

Krönikan: Vad är ett hem?

Det var en gång en gammal trollkvinna som fann ett övergivet barn i skogen.
Pojken kunde gå och tala, men visste inte var han hörde hemma.

Samma kväll drog vintern in och lade sig vakande kring landets alla varma härdar. Solen gömde sig bland bergen, alltför trött och svag att klättra högre upp. Frosten nafsade i allt som andades, men pojken utan hem behövde inte frysa. I sin stuga tog den gamla kvinnan hand om honom ända tills den dag när våren kom. Då tog hon pojken i sin famn och flög med honom över land och vatten, så att han skulle kunna peka ut sitt hem för henne.
 
Pojken pekade på träd och fåglar, på moln och vind, men inte på en enda plats där människor tycktes bo. När solen sjönk och månen steg insåg trollkvinnan att den lille pojken inte visste vad ett hem var.
”Berätta för mig!” bad han.
Så det gjorde hon.
”Ett hem, det är en plats du hör ihop med. En plats där du är trygg och aldrig vilsen. En plats dit du vill återvända, och där du vill stanna kvar.”
Pojken lyssnade och nickade allvarligt. Så höjde han sin hand, och lade sitt finger över kvinnans hjärta.
”Då förstår jag”, sade han. ”Du är mitt hem.”
 
Den tanken gjorde kvinnan rörd till tårar, och just därför vågade hon inte behålla den. Varsamt släppte hon den ifrån sig, just som de flög över en enslig sjö, och lät den sjunka till sjöns botten. Där kunde denna tanke ha glömts bort, men den var så vacker att den lockade till sig andra tankar som irrat övergivna genom världen. Från när och fjärran sökte de sig dit, tills vattnet myllrade av förflugna tankar från jordens alla horisonter.
Och än idag, var natt när månen är en silverskära, stiger tankarna tillsammans upp till ytan för att dansa som eldflugor över vattnet.
 
***
 
Ibland upptäcker du inte hur du själv känner förrän du har klätt tankarna i ord. Det hände mig när jag skrev den här sagan, och insåg att mitt hem faktiskt aldrig varit bundet till en plats.
Jag trodde det som barn, men det som gjorde huset till ett hem var självklart inte golv och väggar utan syskon och föräldrar.
När föräldrarna separerat fick jag två hem, men inget av dem kändes riktigt lika hemma – trots att det ena hemmet stod på samma plats med samma golv och väggar som förut.
Som 16-åring flyttade jag hemifrån och bodde själv i drygt sju år, men lämnade mitt hem kvar hos familjen. Platsen där jag sov och åt, var folkbokförd och hade nästan allt jag ägde blev aldrig lika hemma som min stol vid ett gammalt köksbord i Trehörningsjö.
 
Ett nytt hem fann jag inte förrän livet rördes om av den som fick mig att säga som i sagan:
”Du är mitt hem nu.”
Vartän hon följer med mig är jag hemma, och när hon reser bort från mig så tar hon hemmet med sig. Att inse det gör mig harmonisk, för nu slipper jag att hålla alltför hårt i prylar, rum och byggnader. När jag längtar hem kan jag bara öppna famnen och lita på att hemmet hittar mig.
Vet du var ditt hem håller hus?
Om inte är det väl värt att ta reda på.
 
 
Dela med dig av denna artikel på: