Du är här

2016-02-20 - Hörnan

Krönikan: Kranvatten och elchocker

Att krönikera om renovering blir ganska knepigt när man har tummen mitt i handen (inte minst för att för att såna tummar hamnar i vägen för tangentbordet).
Jag kan inte fylla ut mer än en konstpaus med mina framgångar på området – men jag kan skriva desto mera om allt jag i-n-t-e lyckats med.
Här kommer en liten topplista.

 
Plats 4: Mysteriet med kranen
En morgon, under min tid som ungkarl i en skraltig etta, vaknar jag av ett droppande ljud. Kan det vara världens futtigaste regn? Kanske, men då borde det inkontinenta molnet dra vidare snart. När ljudet fortsätter drar min inre Sherlock slutsatsen att jag hör en droppande kran – och det stämmer!
Vad jag inte räknat med är att den där kranen håller till i den obebodda lägenheten ovanför. En pausad renovering har lämnat kranen ifred så länge att dess droppar letat sig genom golvet och hittat ut på andra sidan.
Jajamensan, det är mitt tak som droppar. Tack och lov har min hyresvärd en lösning: Fixa kranen, sätt bunkar under taksnoret och hoppas att taket inte trillar ner.
Det var så jag lärde mig hur man handskas med fuktskador.
 
Plats 3: Konsten att lyfta en arm
En vacker höstdag hjälper jag till att tilläggsisolera en liten stuga. Beväpnad med en skruvdragare krälar jag runt under grunden och fäster lättviktiga isoleringsskivor överallt. Ett jobb helt i min smak – jag får ju tillbringa nästan hela arbetsdagen i liggande läge! Allt går bra och nästa morgon vaknar min kropp i gott skick – om man med ”kropp” menar allt utom min högra arm. Den bara… hänger där. Jag hånar armstumpen för sin impotens ända tills en sjukvårdkunnig kollega deklarerar att helgens ansträngning har gjort armen inflammerad.
Det var så jag lärde mig att jag inte ska hålla i något tyngre än en penna.
 
Plats 2: Konsten att leda ström
En kväll under ungkarlsåren går en hederlig, gammadags propp i ett hederligt, gammaldags proppskåp. Frågan är bara vilken? Den lilla propp-plupp som förväntas trilla ut har inte gjort det på någon av mina 16 omärkta proppar, så jag får pröva mig fram.  Jag ställer mig i den trånga tamburen och inleder en tröttsam procedur: Skruva ut säkringshöljet, byt propp, skruva tillbaka och se om något ändras. Efter en frustrerande kvart får jag en briljant idé:
Allt går fortare om jag skippar höljet!
Denna snilleblixt följs av en annan blixt: Smällen när 230 volt hittar en genväg genom min fingertopp. Smällen kommer inte av elchocken i sig, utan är ljudet av hur jag brakar in i väggen bakom mig.
Det var så jag lärde mig hur en säkring funkar.
 
Plats 1: Konsten att leda ström igen
Fem år senare får jag idén att pryda allrummet med en taklampa. Eluttaget sitter i taket och det gäller att att ta reda på hur lång elkabeln behöver vara. Jag ställer mig på en stol, sticker in kontakten i uttaget, håller kabeln sträckt, markerar var den når fram till lampan, hoppar ner från stolen, hämtar avbitartången och knipsar till.
PANG! Så låter ljudet av en idiot som attackerar en elansluten kabel med en metallisk tång. Svart rök stiger från tången och när rökmolnet börjar skingras syns två svarta kratrar i metallen.
Varför den hand som höll i tången är oskadd lyckas min sista hjärncell inte klura ut.
Och det var så jag lärde mig att jag inte alls lär mig av mina misstag.
 
Dela med dig av denna artikel på: