Den 6 februari för 501 år sedan tog den italienske formgivaren och typografen Aldus Manutius sitt sista andetag. Men redan år 1494 introducerade han semikolon, skiljetecknet som givit åtskilliga språkvårdare och korrekturläsare gråa hår. Och i dag firas semikolonets dag!
Aldus Manutius var boktryckare i Venedig. Förutom att han uppfann semikolonet har han också berikat oss med kursiven och utvecklat kommatecknets användning. Han tryckte gamla klassiker, bland annat i ett bokformat som kan påminna om dagens pocketböcker.
Semikolonet är ett ovanligt litet tecken; medan det förekommer cirka 50 000 punkter och 30 000 kommatecken på en miljon ord, så förekommer det bara 400 semikolon på lika många ord. Det är denna ovanlighet som gör att tecknet märks när det väl används, och det är säkert också detta som gör oss så osäkra hur och när det ska användas.
Klart är i alla fall att språkintresserade är semikolonkramare. I en omröstning 2013 fick Språktidningens läsare välja vilket skiljetecken som var deras favorit, och där vann semikolon en jordskredsseger. Tecknet fick 23 procent av rösterna; punkt och kommatecken fick till exempel bara 13 procent vardera.
Semikolon är ett skiljetecken som med åren har fått något av snobbstämpel. Många tidningar väljer att inte alls använda semikolon – dels för att det ofta blir fel, dels för att det anses kunna störa läsningen ett ögonblick.
Egentligen är det inte så knepigt att använda semikolon på rätt sätt. Den vanligaste användningen är för att understryka sambandet mellan satser som hade kunnat avskiljas med punkt: De köpte mjukglass i kiosken; alla utom Karl och Karin tyckte att den var god.
Så funkar det:
- Semikolon markerar meningsgräns men betonar samtidigt sambandet mellan två meningar. Om punkt känns för avgränsande och kommatecken är olämpligt eftersom det som står före respektive efter skiljetecknet utgör fullständiga satser, så är semikolon förmodligen ett bra val.
- Tecknet signalerar till läsaren: Lugn, sluta inte läsa; det kommer mer! Det vill också säga: Se sambandet! I praktiken är alltså den första meningen en förutsättning för den följande, den som kommer efter semikolon.
- Tecknet uppmärksammar läsaren på att det som följer är en konsekvens eller utveckling av det redan sagda.
Källa: Ur Siv Strömquists Skiljeteckensboken (Morfem).
Så används semikolon:
Mellan huvudsatser
- i stället för konjunktionen så: Amanda var mycket trött; en kvart senare gick hon och lade sig.
- i stället för konjunktionen för/ty: Hans blick gjorde modern skrämd; hon urskilde i den en smärta gränsande till lidande … (ur Brott och straff av Fjodor Dostojevskij)
- i stället för konjunktionen utan: Bengt prenumererar inte på tidningen; han föredrar att lyssna på radio.
- i stället för konjunktionen men/fast: Det pratas om dieter; man borde inte lyssna på allt som sägs.
- i stället för konjunktionen och: Många oroliga män foro bort från Skåne med Bue och Vagn och hade ingen lycka i Hjörungavåg; andra följde Styrbjörn till Uppsala och föllo med honom. (ur Röde Orm av Frans G. Bengtsson)
I uppräkningar
- där de uppräknade leden är uppräkningar i sig: Ryggsäcken stod där packad med det nödvändigaste: ett ombyte kläder och toalettsaker; smörgåsar, frukt och varm dryck; karta och kompass.
- där de uppräknade leden har appositioner markerade med komma: Vi har pratat med Stina, undersköterska; Anders, läkare; Britt-Marie, sjukgymnast samt Annika, läkare och avdelningschef.
- där de uppräknade leden är längre satser: De kunde antingen sitta och vänta i fem timmar på att bli hämtade; gå till stationen, betala en biljett och ta tåget; stjäla en cykel eller ställa sig vid landsvägen, vifta med tummarna och hoppas på lift.
- där de uppräknade leden är tal med utskrivna decimaler: (1,25; 2,5; 3,75; 5)