Eftersom det här är en viktig fråga, och ett komplicerat problem, har vi fått hela två åsikter att välja mellan.
1: Problemet har b-a-r-a med kultur att göra. Vi har råkat importera det från en massa andra länder.
2: Problemet har i-n-g-e-n-t-i-n-g med kultur att göra. Männens kvinnosyn ligger på exakt samma nivå överallt i världen.
Själv är jag kinkig nog att utforska ett tredje alternativ. Tänk om – rent hypotetiskt – männens syn på kvinnor påverkas av mer än en enda faktor?
Jag tror att barn tar intryck av vad de ser omkring sig. Därför tror jag också att min kvinnosyn kan påverkas av hur kvinnor behandlas i det samhälle där jag växer upp.
Sorgligt nog verkar det inte finnas någon plats på jorden där barn kan växa upp i en miljö fri från kvinnoförtryck.
Vi talar gärna om hederskultur som något främmande, men det är bara två generationer sedan en utomäktenskaplig graviditet var den största tänkbara skammen för en svensk kvinna. I dag uppger varannan kvinna i vårt land att hon någon gång har utsatts för våld eller sexuellt våld av sin egen partner – och när det kommer till trakasserier på skolan, arbetet eller krogen är det bara ett fåtal som aldrig drabbas. I skuggorna spökar samma idéer i Sverige som sägs rakt ut på vissa andra håll i världen:
Att mannens brott är kvinnans ansvar.
Att kvinnorna måste klä sig på ett visst sätt, och bete sig på ett visst sätt, för att hålla männens sexualdrift i schack.
”Hur kort kjol hade du? Hur djup var din urringning? Kysste du honom innan han förgrep sig på dig?”
Den här världsbilden är kränkande för alla kvinnor – men den är också förnedrande för alla män. Vi framstår ju som småbarn utan självkontroll! Mina händer har mycket dumt för sig; norpar godisbitar och klottrar fult i anteckningsblocket – men jag har aldrig behövt kedja fast dem för att de inte ska fastna på någon annans rumpa.
Att göra kvinnotrakasserier till kvinnornas problem är att ge hela manssläktet en skrevspark.
Katter kan lära sig gå på lådan, hundar kan lära sig leda blinda och en orangutang kan lära sig teckenspråk – men en karl kan alltså inte förväntas hålla ordning på varken händerna eller snoppen?
Allvarligt talat, gubbar och grabbar. Om det skulle stämma så är det kanske dags att ifrågasätta om vi män borde ha något inflytande över huvud taget.
Antingen får vi ta itu med allt det här sinsemellan – från övergrepp till sunkiga skämt och könsord – eller så får vi lämna över hela samhällsskutan till dem som kan hålla lemmarna i styr.
Nästa drag är vårt.