Hörnan

Krönikan: När dör vi?

Den 10 januari dog människan, artisten och fenomenet David Bowie.
Eller var det verkligen så?
Känslan är att minst två av tre lever vidare.
David Bowies cancer förblev en välbevarad hemlighet ända fram till det ögonblick när dödsbudet nådde världens medier. Han hade bestämt sig för att dö som han levde:
Med stil.

Det nya album som släpptes i samband med hans bortgång var en avskedsgåva till alla dem som någon gång under 46 år kommit i kontakt med Bowies artisteri.
”Titta här uppe, jag är i himlen!” sjunger han i den första raden till låten ”Lazarus”, och går ännu längre på titelspåret ”Blackstar”:
”Någonting hände den dag han dog. Själen höjde sig en meter och steg åt sidan.”
Noterbart är också att den sista person som David Bowie började följa på Twitter var Gud.
Eller, mer specifikt, ett konto kallat ”Tweets från Gud”.
Det är nära till hands att ana sig till konturerna av en perfekt regisserad bortgång.
 
När jag sitter och lyssnar till Bowies röst, njuter av hans musik och tar del av hans tonsatta sinne slår det mig att vi alla dör två gånger:
När vi slutar uppleva världen – och när världen slutar uppleva oss.
Den första döden är lika definitiv oavsett vem du råkar vara.
Den andra döden, däremot, är inte bunden till våra sista andetag.
Och med det i åtanke:
Visst är det så att vissa av oss dör lite mindre än andra gör?
Varje text, bild och filmklipp som vi lämnar efter oss blir ett fönster in till vår tid i livet. Varje gång våra ord eller gärningar etsar sig fast hos någon annan lever en liten del av oss vidare hos dem. Så länge någon bär på minnen av oss, eller fattar beslut med våra ord i åtanke, har den andra döden ännu inte inträffat.
 
Sorg är en i viss mån självisk känsla. Den vägrar att lämna oss i fred, även om de som lämnar oss varit nöjda med sina liv och välkomnat sin död – för vi sörjer inte bara dagarna som de inte kommer uppleva.
Vi sörjer också alla de dagar då vi själva inte får uppleva deras närvaro.
Vi saknar en röst, ett skratt och en famn. Vi saknar deras ord såväl som deras tystnad.
Vi slutar aldrig att sakna hur de fick oss att känna.
Men de behöver inte alltid leva för att få oss att känna något.
När du tar del av mina tankar i detta nu struntar orden i om jag fortfarande är i livet. På samma sätt trotsar Bowie den andra döden hos alla dem som fortsätter att ha glädje av hans livsgärning.
 
Utomjordingen Ziggy Stardust visste nog bättre än de flesta att stjärnorna på vår himmel fortsätter lysa upp natten i åratal efter sin egen död.
Och likt det stjärnstoft som Ziggy tog sitt namn efter fortsätter våra kära att ha en given plats inom oss även långt efter att det där sista ljuset slocknat.
 
 
Publicerat