Puh, det var nära ögat! Jag vet att jag bara har skjutit upp det oundvikliga, men jag måste hålla ställningarna i några dagar till.
Än är det ju bara november.
Jag och min fru är överens om mycket, men inte om hur man firar jul. Eller, rättare sagt, n-ä-r man firar jul.
Jag anser att julen börjar på julafton – och hon anser att julen slutar då.
Jag grundar min åsikt på petitesser som adventstidens innebörd, helgdagarnas placering, århundraden av tradition och den där hitlåten om att julen varar än till påska.
Hon grundar sin åsikt (tror jag) på att julklapparna är slut när hon vaknar på juldagsmorgonen.
Det här är vad jag tycker att man kan plocka fram vid första advent:
– Adventsljusstaken
– Elljusstakar
– Några dukar och gardiner i samma färger som danska flaggan.
Det här är vad min fru tycker att man kan plocka fram redan i mitten av november:
– Adventsljusstaken, elljusstakar, juldukar, julgardiner, jultomtar, skumtomtar, knäck, ischoklad, julmust, julpynt, julgran, julklappar och en ondsint radiokanal som spelar samma dussin julsånger dygnet runt i en månad.
Som synes ligger vi ganska långt ifrån varandra. Det kunde ha skapat trubbel, men eftersom vi lever i en mogen, jämställd relation har vi i samförstånd kommit fram till en gemensam lösning:
Allt blir som hon vill.
Under vårt första år tillsammans kämpade jag för att hålla hela julen borta från adventstiden.
I fjol stred jag för min sista hjärtefråga, att spara julgranen till julen.
I år kapitulerade jag på förhand och fick se min diskret stämningsfulla adventslya förvandlas till rena tomteverkstan. Nu finns det inte ens något kvar att plocka fram när adventstiden mynnar ut i juletid – men över min döda kropp att vi någonsin startar innan det första ljuset tänts!
Så såg årets uppdrag ut: Att med min enmansarmé barrikadera mig vid adventstidens frontlinje och hålla stånd till varje pris. Inte minsta skumtomte skulle få infiltrera hemmet innan dess!
Dagen innan första advent kunde jag sträcka på mig, stolt över en månads tapper kamp mot jullåtar och rabatterad julmust.
”Nu gör vi som man s-k-a göra!” utbrast jag glatt.
”Mm…” svarade frun. ”Men vi är visst de enda som gör det”.
Förvirrad vände jag blicken ut mot fönstret – och möttes av en i sanning fasansfull syn.
Julstjärnor och adventsljusstakar så långt ögat kunde nå.
Inte en sommargardin i sikte.
Kära svenskar, kan ni lägga av?
Jag håller faktiskt på att försöka bevisa en poäng här.