Hörnan

Krönikan: Varför vill vi synas?

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Känner du igen orden? De präntades ner i Hjalmar Söderbergs roman ”Doktor Glas” för 110 år sedan – och ingen har sedan dess formulerat en bättre förklaring till varför vi tar så himla många selfies nuförtiden. 85 år före internets födelse svarade Hjalmar på vad som driver oss att överösa omvärlden med bilder av husdjur, middagsmat och våra egna fejs.

Åldersmässigt tillhör jag den första IT-generationen, men min inställning till sociala medier är ganska ålderdomlig. På Facebook, där varenda plastfaster och gammal skolkamrat håller till, nöjer jag mig med att bara nämna sådant som det också skulle kännas naturligt att ta upp om vi träffades öga mot öga.
Skulle jag kunna nämna att jag har gift mig? Ja.
Skulle jag berätta om min lunch? Bara om det var en helig graal inbakad i makaronipuddingen. 
Skulle jag nöja mig med samma glesa inläggsfrekvens om jag inte fick boosta egot i tidningen varje vecka?
Knappast.
 
Även jag styrs förstås av de mekanismer som driver oss att varva ständigt nya profilbilder med detaljerade rapporter om skoinköp och fredagsmys. Kollegan Ågren, som skrev om sociala medier på ledarplats i förra veckans tidning, jämför det här beteendet med små barns rop på uppmärksamhet. Han drev tesen att det bekräftelsebehov som förr växte bort med åren nu väcks till liv i alla åldrar av de sociala mediernas klick-hysteri.
Jag tror snarare att de sociala medierna erbjuder oss en ventil där vi kan få utlopp för ett bekräftelsebehov som faktiskt aldrig bleknar. Vår önskan att bli accepterade, sedda och uppskattade är nästan lika grundläggande som behovet av mat och värme. Den är helt enkelt en djupt rotad del av vår mänsklighet – men vi var mycket bättre på att kväva den innan vi fick internet.
 
Webbens intåg råkade också sammanfalla med en attitydförändring mellan två generationer. Det som förväntades av en god 1900-talsmedborgare var att jobba hårt, göra nytta för samhället, aldrig gnälla och vara nöjd med sin lott i livet. I den världen fanns ingen plats för selfies – men idag handlar snacket desto mer om att våga ta plats, förverkliga sig själv och uppfylla sina drömmar.
Inte sällan involverar de drömmarna att bli känd – oavsett hur du blir det.

I den gamla världen var kändisar beundrade eftersom det enda sättet att bli känd var att göra något beundransvärt: Att sjunga vackert, briljera i sport eller bli statsminister. Det var själva prestationen som väckte beundran och kändisskapet var något som kom på köpet. När realityshowerna kom, och plötsligt gjorde det möjligt för vem som helst att bli känd, uppstod stor förvirring – för vid det laget var kändisskap så förknippat med beundran att vi började blanda ihop begreppen.
Slutsatsen blev lite knasig:
”Att synas är per automatik bra”.
 
I en värld präglad av bloggdrottningar och Big Brother-stjärnor är det inte alls konstigt att medelsvenssons jakt på likes och följare eskalerar – och i ett land där 78 procent av alla mellanstadiebarn har sin egen smartphone är det givet att barnens självuppfattning formas av det här.
Frågan är bara vilken slags vuxna de kommer att växa upp till.
I Hjalmar Söderberg texter återfinns också dessa ord, som svider av sanning:
"Man vill inte vara den man är. Man vill vara den man inbillar sig att man är."

 
Publicerat