"Jag, som funnits vid din sida i alla väder. Som ställt upp villkorslöst och aldrig begärt en enda gentjänst. Vart du än styrt stegen har du förlitat dig på att jag ska finnas nära.
Vem har ryckt in när du haft famnen full? Vem har burit dina bördor, dolt dina hemligheter och skyddat det som du håller kärt?
Vi har somnat intill varandra på de märkligaste platser. På ett tåg genom Sveriges höstlandskap och i en buss på väg genom Slovakiens knotiga vinterskogar. I Polen, Ryssland, Rumänien och Ukraina. I Afrika, i Sydamerika och tiotusen meter över Atlantens blå öken.
Jag har följt dig i nöd och lust genom sol och regn, sommar som vinter och höst som vår. I snart tio år har vi hållit ihop. Det är hela ditt vuxna liv! Tänk så ung du var när vi först träffades. Så ung, och så annorlunda.
Minns du den dagen?
Minns du vattnets kluckande mot piren när du gick fram till mig?
Minns du första gången du höll mig i famnen?
Då fanns det inte i din värld att du en dag skulle överge mig.
Men nu, när jag är skör och behöver vård, tänker du lämna mig för någon yngre modell!”
Med sorg i blicken ser jag ner på henne:
Min döende axelväska.
Hon har inte lång tid kvar nu. Tyget är fransigt och rispat. Dragtappen till blixtlåset har mött sin skapare och ersatts av en nyckelring med reklamtryck. Axelremmen har tre gånger klämts fast med tång, men fortsätter att leka utbrytarkung. Hålet i botten, som jag tappade bort ett mobilt bredband genom redan för fem år sedan, är ännu större nu - och alldeles nyss slet sig plastspännet som ska hålla väskan stängd.
Hon formligen ber om att få gå i pension – men att slänga bort henne tar emot!
Frågan är bara varför? Varför fäster vi oss vid gamla prylar nästan som om de vore gamla vänner?
Kanske för att de med åren blir förvaringskärl för våra minnen.
Den där axelväskan köptes på Westmans hamnloppis för 15 kronor när jag var 19 år, student, hade en matbudget på 300 kronor per månad och lät lunchen bestå av en halv konservburk med vita bönor som åts direkt ur burken. För den killen räknades 15-kronorsväskan som en stor investering.
Idag är väskan en av få saker som jag har kvar i mitt dagliga liv från den tiden. Att byta ut den mot en fin portfölj, mer lämplig för en snart 30-årig kontorsnisse, känns på något sätt som ett svek mot den där 19-åriga grabben.
Till viss del är det för hans skull jag fortsätter handla kläderna på loppis och lappar mina gammbrallor i snitt fem gånger innan jag ger upp hoppet om dem. Samtidigt skulle den grabben rynka på näsan om han hörde att jag slösade sentimentala känslor på mina prylar.
En klok äldre släkting, som på ålderns höst har lämnat både hus och ägodelar bakom sig, har satt sig för att aldrig låta saknad efter döda ting sno uppmärksamhet från de levande omkring henne.
Fler än jag skulle må bra av att ta efter hennes exempel.