Krönikan: Vårt livsfarliga hem

Det hade vi ingen aning om förrän idag. Fram till denna stund framstod hemmets mysmiljö som harmlös – men nu har vi barn på besök. En treårig grabb och en ettårig tös har intagit vår boning. De tog med sig sina föräldrar, och tur är väl det! Vem skulle annars rädda dem från alla faror i vårt hem?
Vi har ju inte ens fattat att farorna fanns där.

Föräldrarna, med sin föräldraradar i högsta beredskapsläge, identifierar riskzonerna direkt: Hotfullt hårda ytor, vassa hörn överallt, kvävningsframkallande smådelar och en armé av krossbara föremål i barnhöjd. I jakt på färgpennor till kidsen lämnar jag en skrivbordslucka öppen, så att barnens mor tvingas skynda fram och stänga den. Med sina mammaögon ser hon vad jag är blind för: En svängdörr att klämma fingrar i, ett vasst hörn att slå huvudet i och ett bedrägligt stöd som ger vika när du lutar dig mot det. Kära nån!

Det klickar till i hjärnan, och ett oanvänt aggregat nånstans där inne slår igång. Plötsligt ser världen annorlunda ut. För första gången betraktar jag mitt eget hem med pappaögon – och det är en skrämmande syn.
Varje dörröppning är utrustad med en snubbelfälla.
Bokhyllan är full med krossbara prydnader på alltför låg höjd.
Piedestalen intill soffan bara väntar på att få välta ner sin ljuslykta i någons huvud.
Ryamattan blir en enorm spillzon som bara väntar på att få suga åt sig allt kladd i hemmet.
Soffbordet, där vi i vanlig ordning har dukat upp till tebjudning, blir en belägrad borg där varje kopp står redo att spilla kokhett vatten över nyfikna småttingar.
Strax intill står inte mindre än tre öppna honungsburkar, ivriga att få spilla ner sig själva i ett barns vackra hårsvall.

De där färgpennorna visar sig för övrigt vara det enda barnvänliga i hela lägenheten. I total brist på skojiga leksaker tvingas barnen roa sig med varsin plastbunke från köksskåpet där de får vispa runt tråkbruna kaplastavar som till förväxling liknar vidbrända fiskpinnar. Desto mer lockar undulatburen i sovrummet, och under sju obevakade sekunder hinner treåringen slita bort en av matskålarna och befria tusen frön från sitt fängelse. När han frågar om vi planerar att äta upp fåglarna lovar jag att låta bli.
Jag kan inte avgöra om beskedet gör honom lättad eller besviken.

För oss, ett par i 20-årsåldern, känns barndomen fortfarande ganska färsk och vuxenlivet fortfarande som en ganska obekväm kostym. Besöket får oss att inse två saker:
Hur långt vi är från att vara leksugna barn – och hur långt vi är från att vara världsvana föräldrar.
Tills vidare känns det säkrast att hänga en varudeklaration runt min hals.

”Innehåll: Vatten och kol, muskler och fläsk, bra idéer, sämre idéer och lite gaser.
Hålles utom räckhåll för barn.”