Krönikan: Bröllopschocken

I det ögonblicket har det gått 34 månader sedan vi träffades, 29 månader sedan vi blev tillsammans, 13 månader sedan vi förlovade oss, 6 månader sedan inbjudningarna postades och 2 timmar sedan jag upptäckte att varenda tallrik jag ställde fram var nerkladdad med ketchup.
Eftersom vi själva skött allt från inköp till matlagning har det blivit mycket att hålla reda på. Vissa saker, som ringarna och bruden, är lätta att komma ihåg. Andra, som plastfolie och förlängningssladdar, kräver mer hjärnaktivitet. Till slut märker jag hur det liksom inte blir särskilt mycket hjärna över till annan tankeverksamhet, som att veta vad jag sysslar med eller vad min kropp har för sig. Extra tydligt märks det när tre tallrikar i rad visar sig vara ketchupkladdiga.

”Det var som sjutton”, tänker jag och hämtar fler – men vid närmare anblick hittar jag gammal ketchup på dem också. Och inte nog med det: nu är bordet också rödkladdigt! Det var ju rent alldeles nyss!
Först då fattar jag att jag själv har ett finger med i spelet. Mitt högra lillfinger, närmare bestämt. Utan att fråga först har det börjat blöda av hjärtans lust. När hände det?
Den frågan sällar sig raskt till livets olösta mysterier.

Ett plåster senare är det dags för mig att svida om till snofskläder och sabba fästmöns bröllopsbilder genom att ställa mig intill henne. Under en aggressivt stekande sol känns skjorta, väst och kavaj som tre lager tortyr, men jag är ändå glad över bastuvädret. I tre veckor har prognosen nämligen ändrat sig varenda dag, från sol till regn till sol till regn och tillbaks igen. Vi har förberett en blommig scen nere på bryggan vid uppehåll och två tält på gården om det blir regn. Så sent som i morse löd prognosen ”viss risk för en lättare regnskur någon gång mellan två och fyra”, men under en klarblå himmel kan vi äntligen andas ut.
Fem minuter innan vigseln skiner fortfarande solen. En minut innan vigseln går den i moln – och när vi närmar oss bryggan kommer det lätta duggregn som vi har varnats för.
Först när 50 gäster står samlade på bryggan kommer någonting helt annat. 

De som blundar skulle kunna tro att de plötsligt trillat i vattnet.
Sommarens värsta störtskur piskar ner över ett fåtal paraplyer, en drös försvarslösa håruppsättningar och en stackars heroisk vigselförrättare som inte har minsta chans att överrösta ministormen.
Mitt i dyngblötan lyckas hon ändå, på något sätt, göra man och hustru av oss. Hurra!
Vädret överlistade oss totalt – men vigselhjältinnan överlistade vädret.

Innan vi hunnit inomhus har regnet upphört, och under resten av dagen faller det inte en droppe.
Om det ligger minsta sanning i att en regnig vigsel förebådar ett lyckligt äktenskap förväntar vi oss att få leva löjligt lyckliga i alla våra dar.
Hittills har det börjat bra.