… men du ska inte tro att du slipper undan mig!
Nej, faktum är att mina krönikor kommer dyka upp lika ofta i samma tidning och handla om lika dumma ämnen. Däremot kommer hörnorna inte längre att vara Hägglunds, för i morgon får jag ett sprillans nytt efternamn.
Och en sprillans ny fru på köpet.
”Är du nervös än?”
Den frågan har jag fått dagligen i flera veckor nu. Än? Frågan är alltså inte om, utan när, vigselpaniken ska koppla grepp om mig? Tydligen. En kör av välmenande röster mässar stora ord i mina öron:
”Det här är ju ett livsomvälvande steg att ta! Ditt liv förändras för gott! Nu är det slut på dina ungkarlsdagar! När ni har växlat ringar finns det ingen återvändo!”
Nej, tänker jag, inget av det där händer i morgon.
Allt det där hände redan första gången jag höll henne i famnen.
Jag kommer inte sakna mina ungkarlsdagar, för jag ägnade dem alla åt att längta efter att de skulle ta slut. Med ljus och lykta sökte jag den Rätta utan att ens veta om hon fanns. Jag tvivlade på det. Mitt sökande drevs snarare av rädsla än förhoppning – för tänk om hon mot förmodan väntade där ute? Då skulle jag ju gå miste om henne i samma stund som jag gav upp. Det var en outhärdlig tanke.
Nu får jag vakna intill henne varje morgon, och därför börjar varje morgon lyckligt. Att öppna ögonen och se henne ligga där, insvept i sina drömmar och mitt täcke, värmer som den första klunken varm choklad efter en utflykt i bitande vinterväder. Samma värme sprider sig i kroppen när jag kliver upp och hon i sömnen famlar efter mig i sängen, på den plats där jag nyss låg.
Varje olycklig förälskelse, varje uppbrott och varje kväll i ensamhet får först i efterhand en mening när jag inser att de höll mig sysselsatt i väntan på min blivande fru.
Vissa slutar aldrig söka efter en drömprins eller drömprinsessa som ska vara ofelbar på alla vis. Gång på gång blir de besvikna och letar vidare i jakt på den som ska nå upp till kravbeskrivningen. Själv slösade jag åratal på att försöka bli perfekt i tron att ingen annars skulle vilja ha mig. Det var lika fåfängt som missriktat.
När jag idag ser min fästmö skratta, gråta, jubla eller spilla lök i finrumssoffan känns allting plötsligt självklart.
Den perfekta kärlekssagan handlar inte om kärleken mellan två perfekta människor. Den handlar om kärleken mellan två vanliga människor som, i all sin mänsklighet, är perfekta för varandra.
Jag kommer aldrig bli en drömprins, men i min fästmös närhet får jag känna mig som om jag är det.
Och jag tänker kämpa för att hon, i alla sina dar, ska känna sig som den prinsessa jag ser.