Jag tycker nämligen att folk skäms åt fel saker vid fel tillfällen, så att de knappt har någon skam kvar i kroppen när det väl blir läge att skämmas riktigt ordentligt.
Vi vuxna slösar skam på allt möjligt som krockar med vår vuxenhetsimage, som att vara mörkrädd eller sova med 61 kramdjur. Det är väl ingen som far illa av det? (Om nu inte kramdjuren skäms över att sova med sina vuxna). Föräldrar skäms över sina barn, och som ungarnas uppfostrare är det kanske rimligt – men ungdomar skäms också över sina föräldrar trots att de knappast kan hållas ansvariga för hur päronen blivit uppfostrade.
Många skäms över sina krämpor och sjukdomar, trots att de inte rår för dem, och ännu fler skäms så mycket över hur de är skapta att de vägrar visa sig i dagsljus förrän de tillbringat en liten evighet framför badrumsspegeln.
Själv har jag utvecklat ett enkelt tvåstegstest för att ta hålla reda på när jag borde skämmas.
1. Rår jag för det?
2. Går det ut över någon annan?
Båda frågor måste besvaras med ”ja” för att jag ska skämmas arslet av mig.
Att bli kräksjuk bland folk går ut över de stackarna, men jag rår inte för det.
Att som ungkarl äta skorpor i sängen kan undvikas, men det går bara ut över mig.
Om jag som pojkvän äter skorpor i dubbelsängen, däremot, smular problemet av sig på min sambo och jag rår helt klart för att det händer. Där är det bara att börja skämmas (eller att lämna skorporna i köket).
Den här egendesignade skämsometern ger mig en grym ursäkt att se på tecknat och läsa Kalle Anka livet ut – men det är faktiskt inte huvudsyftet. Först och främst ser min skämsometer till att mota all skam i farstun om den inte gör någon nytta. När skammen väl dyker upp får den min fulla uppmärksamhet, för då vet jag direkt att vi handskas med ett problem som jag både är skyldig till och i stånd att rätta till. I det läget fungerar min skam som en aggressiv gyminstruktör, jagar bort mina ovanor som om de vore bilringar och ger sig inte förrän jag har skärpt till mig. I bästa fall springer jag rakt i famnen på skammens spegelvända brorsa:
Stoltheten.
De här bröderna är tajtare än man kanske tror, för stolthet är att ta åt sig ära på samma sätt som skam är att ta åt sig skuld. Gränsen för när du får eller bör ta åt dig är densamma i båda fall.
Med andra ord: Eftersom du skäms när ditt barn bajsat i grannens brevlåda har du också rätt att bli stolt när samma unge uträttat något bra, och om du inte skäms när din vän grips för näbbdjurssmuggling har du inte heller rätt att bli stolt när samma vän går och vinner ett nobelpris eller två.
Skammen när jag beter mig illa är priset jag betalar för att få känna stolthet när jag beter mig bra.
Det innebär, bland mycket annat, att om jag inte känner mig stolt över att vara frisk ska jag inte heller skämmas över att vara sjuk.
Vad skäms du över – och vad får dig att känna stolthet?
Risken är stor att din skam har fler ansikten än din stolthet.
I så fall pekar mycket på att du antingen skäms i onödan eller är stolt för sällan.
Den obalansen får dig sannolikt att må sämre än du förtjänar.
Se till att rätta till den – och glöm inte att bli stolt när du lyckas med det.