Hörnan

Krönikan: Teknikens under(gång)

De blir fler och fler: Tecknen på att tekniksamhället har saboterat min hjärna.
Läget blir värre för varje dag som går.

Första tecknet: När en sprallig tös lever om i tv-soffan gör jag ett lika misslyckat som seriöst menat försök att sänka hennes volym med fjärrkontrollen.

Andra tecknet: När strömmen går, och teven slocknar, är min första tanke att starta datorn – och när brädspelen åker fram försöker jag tända taklampan.

Tredje tecknet: När jag missar vad skådespelarna säger börjar jag se mig om efter fjärrkontrollen för att spola tillbaka – trots att jag är på bio.
Eller på en teaterföreställning.

Fjärde tecknet: Gång på gång gör jag misstaget att behandla dataskärmar, tv-skärmar och stänkskärmar som pekskärmar. Snart är varenda skärm i mitt hem nerkletad med pekfingerfett.

Femte tecknet: När jag sitter vid skrivbordet och känner mig lite rastlös skriver jag in ”aftonbladet.se” i jakt på en kort stunds förströelse … och hinner skriva klart adressen innan jag inser varför webbsidan inte kommer öppnas.
Jag har nämligen klottrat ner adressen i marginalen till mitt anteckningsblock.

***

Frågan är om någon annan generation har blivit så gammal, och så omodern, på så kort tid som min. Innan jag ens fyllt 30 kan jag berätta om hur det var ”på min tid” och få barn och tonåringar att lyssna förundrat. (Efter att först ha gömt undan deras mobiler, förstås).

Kidsens intresse övergår givetvis i förskräckelse och fasa när jag beskriver ett barndomshem utan mobiler och läsplattor, utan Facebook, Youtube och Google, utan wi-fi, utan internet och utan en enda dator. Jag hann fylla sju innan vår tjock-tv fick fler än två kanaler (om man inte räknar text-tv) och VHS-kassetterna hemma fick inte sällskap av film på skiva förrän jag flyttat hemifrån.

Jag kan vittna om hur veckans höjdpunkt ägde rum mellan sju och åtta på fredagskvällen när Kanal 1 (jo, den hette så) sände Disneydags; en timmes tecknat som under halva året bestod av repriser från halvåret dessförinnan. Tio år senare kunde min lillebror zappa runt mellan fler renodlade Disneykanaler än min barndoms burk hade kanaler sammanlagt. (Läs: Tre är fler än två).

Jag skulle också kunna berätta om de år när vi varken hade knapptelefon eller videospelare … men då måste jag ju först förklara för dagens ungdom vad knapptelefoner och en videospelare är för något.

Jag föddes i ett märkligt land där barn tvingades traska runt med sin naturliga hårfärg och där vatten på flaska bara existerade i skämt om att blåsa folk på pengar. Ett land där stat och kyrka satt ihop, där Stålmannen fortfarande hade nånstans att byta om och där folk tvingades sporta på riktigt eftersom ingen hade hunnit uppfinna Wii Sports.

Till skillnad från många andra är jag inte särskilt rädd för att tekniken ska bli vår undergång.
Däremot är rädd att vi, så som vi vänjer oss vid att leva nu, skulle gå under utan tekniken.
 

Publicerat