Jag befinner mig på Sjögatan i Örnsköldsviks hamn och cyklar utefter vägrenen. 50 meter framför mig kör en liten lastbil i sakta mak; så sakta att jag långsamt trampar mig närmare. Det visar sig bero på att lastbilen hittat en infart där den svänger in och stannar med bakstammen jämsmed vägkanten. Jag trampar vidare, närmar mig infarten – och plötsligt är faran över mig.
En halv sekund innan jag passerar börjar lastbilen backa ut på vägen igen.
Det är för sent att bromsa, så i farten viker jag ut på vägbanan, men samtidigt kommer en svart personbil susande bakifrån och kör om mig. I den sekund när jag passerar infarten befinner jag mig mitt emellan fordonen; mellan personbilen till vänster och lastbilen som fortsätter närma sig. Båda är så nära att jag kan röra vid dem.
I nästa sekund är jag förbi.
Jag trampar vidare efter samma väg, i samma takt, utan en enda skråma.
Jag hinner inte ens bli rädd.
Först senare kommer jag att tänka på en artikel jag läst om en ung kvinna vid namn Lena Nordquist. Hon var också ute och cyklade, och hon gjorde det också jämsides med en lastbil som plötsligt började röra sig mot henne. Hon blev överkörd, opererades i tolv timmar, låg på sjukhus i fem månader och kommer aldrig att kunna gå igen. Än mindre cykla.
Jag, däremot, cyklar vidare som om inget hänt.
Och så var det ju också: Inget hände.
Vi tenderar att älta den olycka som drabbar oss och den lycka som vi går miste om. Vi minns målchansen som gick i stolpen, storvinsten vi nästan vann och drömjobbet vi nästan fick.
”Om jag bara ändrat en siffra i lottoraden” tänker vi. ”Om jag bara svarat bättre på den där frågan vid anställningsintervjun.”
Ännu vanligare är tanken ”om inte”. Om jag inte somnat ifrån väckarklockan, om jag inte halkat på isfläcken, om jag inte fått sladd i kurvan, om jag inte dragit mig för att besöka läkaren, om jag inte väntat för länge med att säga ”jag älskar dig”.
Lena har säkert tänkt så många gånger. Hennes liv skulle se annorlunda ut om hon börjat cykla lite tidigare, eller senare, eller om hon eller lastbilen rullat fortare eller långsammare, om hon sett faran i tid eller om faran sett henne. Samma slags tankar rör sig i motsatt riktning hos mig. Kanske var jag bara en halvmeter, eller en halv sekund, från att inte kunna skriva det här idag.
Jag minns ett halvdussin tillfällen genom åren där det kunde gått riktigt illa men inte gjorde det. Jag minns stenen som kom flygande över mitt bakhuvud när jag just böjt mig ner, bilfärden där min vän fick möte mitt under en vågad omkörning och snöraset som med ett brak landade där jag stått några sekunder tidigare. Jag inser också att det finns fler tillfällen än jag känner till. Vi märker bara den olycka som skonar oss när vi är nära nog att stirra den i vitögat. Våra liv är fyllda av isfläckar strax intill oss under nysnön, björnar dolda i skogsbrynet, bränder som inte startar och olyckor som vi kom lite för sent, eller för tidigt, för att drabbas av eller orsaka.
Hur stor kontroll jag än försöker ha över tillvaron så är det inte upp till mig att bestämma hur länge jag kommer att vara hel, frisk och vid liv. Därför är jag inte bara tacksam över allt gott som hänt mig, utan också över allt ont som inte gjort det.