”Varför ser du så äcklad ut?” sa jag häromveckan. ”Du gillar ju svamp!”.
I rollen som möglets advokat har jag försökt underkänna hennes äckelkänslor, men min långa utläggning på temat ”alla svampar är lika mycket värda” mottogs inte alls med samma entusiasm som jag hade tänkt mig. Briljanta argument som ”mögelost!” föll platt, och om möjligt ännu sämre mottogs repliken ”Men du åt ju av möglet i morse, det gick väl bra?”.
Att agera förnuftets röst var mycket svårare än planerat och det kan hända att jag råkade kalla min blivande fru för ”svamprasist”.
Kanske ömmar jag lite extra för möglet för att det är den enda gäst från växtriket som alltid har verkat trivas hemma hos mig.
Min fästmö har inte det problemet.
Växterna älskar henne så till den grad att även de som inte ska kunna växa gör det ändå.
När vi satt och provsmakade en fjällig frukt från Peru frågade hon om det vore någon idé att plantera ett par av kärnorna i en blomkruka. Jag svarade ”nej” – så nu växer det förstås två sydamerikanska fruktträd i vårt kök. Därför väntar jag ivrigt på att hon ska fråga om det går att plantera gräddkolor, så att jag kan förneka det och bli motbevisad även där … men just nu har fästmön fullt upp med mer jordnära planteringar.
Min grönfingrade livskamrat har bland annat sett till att det växer blommor i alla fönster, lök i vardagsrummet, krasse i kylen, gurka på farfars skrivbord och alldeles för mycket hår på mitt huvud. Mitt förbaskade självfall får det att se ut som om jag sover med papiljotter varje natt. I månader har jag bönat om att få klippa mig – och i månader har min fästmö varit stenhård.
”Det är så fint när det är fluffigt!” fastslår hon (vilket händelsevis också är hennes svar på varför hon gillar sockervadd). Glatt rufsar hon sedan till min stackars kalufs … och smyger förmodligen in lite konstgödsel i hårbottnen när hon ändå är där och rotar.
Nu tror du kanske att jag inte har lyckats odla någonting alls där hemma? Fel! Jag råkar bara fokusera på odlingar som inte behöver ständig omvårdnad för att överleva. Utöver de där mögelodlingarna i matskåpet kan jag ta åt mig äran för ett antal bakterieodlingar och en kliande skäggodling på hakan.
Gemensamt för alla tre är att de alltid kommer tillbaka, hur många gånger man än försöker göra sig av med dem – ungefär som krig och snorkråkor.
Jag försöker se det som att mina odlingar helt enkelt är starkare, rejälare och mer livskraftiga än min fästmös.
Jag försöker... men inte ens jag har så himla dålig syn.
Kanske borde jag försöka mig på att odla vänskaper i stället?
Nej, hemska tanke!
Mot bakgrund av mitt odlingsfacit känns det säkrast för alla att jag överlåter även den biten till fingertoppskänslan hos fästmöns gröna fingrar.