Det där är repliker som jag har fått höra hela livet. Som barn var jag tillbakadragen – och det är jag än idag. Den enda skillnaden är att jag nu har lärt mig att spela rollen som social och öppen.
Den tredjedel av befolkningen som är introvert får nämligen lära sig att se sin personlighet som ett handikapp. Vi växer upp omgivna av extroverta människor tar för givet att alla trivs lika bra som dem med att stå i centrum. Därför pressar de oss att synas, höras och ta plats, och den plats vi tar måste ju någon annan ge ifrån sig, så det vi drillas till är att ständigt slåss med varandra om uppmärksamheten. Vi fostras till högljudda egoister som pratar i mun på varandra, trots att desto fler skulle få sina röster hörda om alla fostrades till att vara bra lyssnare.
Introverta barn släpas bort från sina böcker, teckningar, pussel och stillsamma lekar av oförstående vuxna som tror sig se ofrivillig ensamhet. Det barn som i ett hörn av skolgården byggt upp en rik fantasivärld, osynlig för alla andra, rycks därifrån av oroliga lärare som raskt och bryskt föser ihop dem med andra barn. De anmäls till kompisträffar, kalas, kvällsaktiviteter och lagsporter där de ska lära sig att bli någon annan. En enad vuxenvärld kämpar för att omforma deras medfödda personlighet – för det är just vad det handlar om:
Vi introverta har lägre tolerans för belöningshormonet dopamin.
En extrovert person behöver mycket av det här signalämnet för att trivas i stunden, och söker sig till sammanhang där dopamin utsöndras i hjärnan: Utflykter, evenemang, fester och andra sociala begivenheter. När de ska fokusera på en uppgift tar dopaminet fort slut, och de har svårt att koncentrera sig under längre stunder. De vill ha mycket folk omkring sig och blir rastlösa om det inte ständigt händer saker runt dem.
För oss introverta räcker det med så lite. Ett block, en penna eller en tanke. Vissa av oss kan sitta i timmar och bara låta fantasin vandra. Vi kan ha fullt fokus på en uppgift i timme efter timme utan att tappa koncentrationen.
De sammanhang som de extroverta dras till, och får energi av, ger oss ”överdoser” av dopamin. Därför blir vi nervösa och utmattade av att exempelvis mingla runt på fester.
Så här låter de instruktioner som min hjärna matar mig med i det läget:
”Stå rätt! Sträck på dig! Håll dig ur vägen! Backa! Kliv framåt igen! Håll avståndet! Hälsa artigt! Skaka hand! Gör handslaget fastare! Släpp igen! Behåll ögonkontakten! Le! Se intresserad ut! Nicka bekräftande! Ställ en fråga! Böj dig en aning framåt för att visa dig nyfiken på svaret! Stopp, inte så mycket! Le uppmuntrande! Fortsätt le! Sluta le, nu handlar ju samtalet om ett problem! Rynka pannan en aning! Säg något deltagande! Ställ en ny fråga! Återta lyssnarpositionen! Le! Nicka! Klia dig inte i skrevet!”
Så här verkar hjärnan fungera hos en extrovert person på samma fest:
”Trevligt! Roligt! Kul! Mmm… gott! Hahaha… Trevligt! Roligt! Kul!”
De är minst lika trevliga som jag – men för dem kommer det naturligt. Deras sociala samspel behöver ingen konstgjord andning i form av ett ändlöst direktivflöde från hjärnans frontallob. De kan tryggt förlita sig på sin sociala autopilot och lägga sitt fokus på viktigare saker. Som att njuta av ögonblicket, till exempel.
Jag får sällan energi över till det.
Att vara introvert har nackdelar, men också fördelar – precis som att vara extrovert. Därför drömmer jag om den dag där ordet ”utåtriktad” inte ingår i kravbeskrivningen för varenda platsannons, och där introverta barn slipper känna att det är något fel på dem.
Hjälp mig gärna att få den dagen att komma.