Sedan finns de som ser bilen som en naturlig förlängning av kroppen. Som njuter av att känna kraften när de kör plattan i mattan och ser garaget som sitt andra hem (eller sitt första). Som har bensin i ådrorna, svettas motorolja, gråter spolarvätska och antingen föddes i en bil eller blev till i en.
Och så finns … jag.
Du vet, den där killen som knappt kan se skillnad på ett bildäck och en kardanaxel. Som ser bilen som en galopperande flodhäst och bilkörningen som att rida barbacka på en asfaltsstig där all mötande trafik utgörs av skenande elefanter.
Jag lyckas orsaka tillräckligt med oreda när jag enbart ansvarar för min egen kropp! Den vinglar runt och krockar med trösklar, bordskanter, dörrkarmar och kaffekoppsbärare hela dagarna. Tänk då på hur mycket oreda samma taskiga motorik kan ställa till med när jag utrustas med ett plåtarsle på ett ton eller två.
Kanske var det därför jag föll för bilvärldens motsvarighet till en ponny:
En söt liten sak som är lätt att hantera, billig i drift, rör sig i maklig takt och får folk att fnissa och peka finger när den passerar.
När solen gassar kan min bil svalka sig i skuggan från de normalstora bilarna, om det saknas parkeringsplats ryms min bil på den vita linjen mellan två rutor (typ) och istället för att köra in i andra bilar kan jag köra under dem (nästan).
Att äga en bil i fickstorlek har bidragit till att minska min trafikpanik – men det som verkligen lugnat mina nerver är skaffa privatchaufför. Många söker en livskamrat som är snäll, snygg eller smart, men jag vara bara ute efter en skicklig bilförare. Att hon dessutom råkade vara vacker, rolig, genial och alldeles underbar kom mer som en bonus på köpet.
Som grädde på moset har hon en släkting med egen verkstad. Den stackarn, som skulle haft nytta av rejäl karl som kunde hjälpa till i garaget, fick i stället en tändsticksformad kontorsråtta som på sin höjd kan sitta intill och skriva vackra dikter om hans hårda slit. Osis för honom – och rena vinstlotten för mig!
När vi häromveckan bytte däck på min mikroskopiska bil tog det mig bara en minut att bli påkommen med två tummar fast förankrade mitt i handen.
Lyckan över att komma på vad ”hylsnyckel” heter följdes av enorm stolthet när jag lyckades hitta en i verktygslådan – och när jag dessutom mindes åt vilket håll man skruvar in grejer (medsols!) blev euforin så stark att jag inte ens märkte att hylsan inte kom nånvart.
Släktingen fick snällt rätta till den magiska spärr som den listiga hylsnyckeln hade gömt någon decimeter från mitt fejs.
När jag skulle födas gick bilens hastighetsmätare sönder på väg till BB. Den historien har jag hört många gånger – men först nu förstår jag att det var en protesthandling från bilens sida.
Allt är förlåtet, din gamla skrutt-Audi!
Varje bil med självbevarelsedrift skulle ha reagerat likadant på min födelse.